Jag är så fruktansvärt frustrerad och trött på att vara ledsen, befinna mig i meningslösheten, och hela tiden försöka att låtsas som om det är okej och upprätthålla någon typ av värdighet och livskvalitet…

Hur jävla trött får man bli?
Hur jäkla arg och meningslöst får det vara?
Tillvaron? Världen?

I flera dagar har jag försökt att vara kreativ och göra sådant som jag tidigare funnit ett stort nöje i, men det finns ingen gnista kvar i det just nu. Borta! Totalt bortblåst! Tomt!
Jag har försökt att skriva! Jag har plockat fram mina ritblock, mina pennor och vattenfärger och verkligen försökt att finna någonting som kanske, kanske, kan ge någon typ av ”luft under vingarna”. Jag har försökt att finna glädje och glöd i det kreativa, men… Nej!
Det går inte längre.
Jag vill inte längre.
Jag skiter i vilket!
Inte ens musik, som alltid är en tröst för mig och bland det bästa jag vet, ger mig någon som helst tillfredsställelse.
Men jag tar mina jävla promenader. Jag är ute och ordnar med mina ärenden och jag ser till att samspela med andra människor, för det ska ju vara så bra för mig!
”Man måste anstränga sig lite, för att bryta negativa mönster”!
”Man måste försöka och låtsas som om, för att kunna bryta sig ur depressioner och isolering”!
Fuck you!
Jag blir bara arg, när andra matar mig med de där ordbajseriet, men tiger förstås och lyssnar vidare på alla fördömda förståsigpåare! 
Jag är evighetstrött på det här!
Jag är så fruktansvärt frustrerad och trött på att vara ledsen, befinna mig i meningslösheten, och hela tiden försöka att låtsas som om det är okej och upprätthålla någon typ av värdighet, trevlighet och livskvalitet…
Jag kan ha fel, för all del…
Jag KAN ha fel!