Knaprande tankar och grubblande grubblerier… Det är väl konstigt det där, hur det har blivit, med känslor, möten, telefonsamtal, tårar, stress och oro? Jag är uppenbarligen ganska trasig och kraschad! Jag är rädd och feg…

FullSizeRender (1)Knaprande tankar och grubblande grubblerier…
Jag tänker för mycket, jag gör ju det, inget nytt under solen således, men jag är ruskigt bra på att filosofera och komplimentera över livet, världen och tillvaron…
Hoppsan, se där, jag är bra på somliga saker! Erkännsamt, minsann…
Gnagande funderingar och surrande begrundande betänkligheter… För mycket…

Det finns hopp om livet!
Det finns förhoppning om vardagen, kärleken och tillvaron!
Det finns ett stänk av tro på sjukvården och psykiatrin också, trots allt…

Knaprande tankar och grubblande grubblerier.
Märkligt det där, att det alltid finns lite glöd, tro och hopp kvar, som man klamrar sig fast vid, trots allt, för att det är så mycket liv kvar att leva och för att hoppet är det allra sista som lämnar människan…

Otroligt, faktiskt, men den nya läkaren på Psykiatrins Affektiva Mottagning vid Rosenlund Sjukhus, ringde upp mig här om dagen för att höra sig för hur det hade gått med de nya medicinerna och för att ta reda på om jag fortfarande stod ut med livet.
Tiden var avtalad och ”bokad” sedan en tid tillbaka, förstås, för att jag skulle känna mig tryggare och för att jag skulle slippa den stress det gärna blir för mig att tala i telefonen.
Jag avskyr att prata i telefonen!FullSizeRender (4)
Jag blir rädd varje gång den surrar! Jag har den alltid på ljudlös för att slippa oron…
Men sagt och gjort och mycket riktigt, hon ringde upp mig.
Det jag inte berättade för henne vid vårt samtal, var att jag var nervös och orolig redan några dagar innan hon skulle ringa upp mig, och att det alltid blir någon typ av crescendo av känslor innan det väl ringer i telefonen, oavsett vem det är!
Det blir oerhört stressande och hjärtat rusar iväg av oro.
Dumt, jag vet! Konstigt? Nja… Jag har hört fler som delar telefonskräcken med mig och DET känns befriande! Det är skönt att jag inte är ensam om det där obehaget, för det känns lite löjligt, faktiskt!
Men det får ju gå! Det måste ju fungera ändå!
Det är bara att göra och att ”åka med”! Det är dessutom ont om tider för fysiska möten på psykiatrin och det är ont om möjligheter att ses på mottagningen, så det är bara att se till att det fungerar och att det blir gjort!
Jag tänker alltid; ”Vad är det värsta som kan hända! Det är ”bara” känslor och inte verkligheten. Det är inte heller mitt sanna jag, oron och ångesten, det är bara resultatet av mitt mående! Acceptera det, säg JA och låt det vara”!
Det är lättare skrivet än vad det är gjort, men det funkar! Det blev ju av!
Hon ringde ju upp mig som hon sagt och som vi avtalat, en kvart försent förstås, men ändå…
Frågorna jag cyniskt ställer mig är; ”Hur länge blir hon kvar på Psykiatrin? När ger hon upp, som alla de andra läkarna jag träffat under de här åren? Jag tror att jag har träffat ungefär åtta olika läkare på två och ett halvt år… När slänger hon in handduken och ger upp? Vad fan är det för fel på psykiatrin”?

FullSizeRender (2)Knaprande tankar och grubblande grubblerier…
Det är väl konstigt det där, hur det har blivit, med känslor, möten, telefonsamtal, tårar, stress och oro?
Jag är uppenbarligen ganska trasig och kraschad!
Jag är rädd och feg…
Men å andra sidan, ska jag erkänna, har jag alltid funnit det svårt att tala i telefonen och jag har alltid känt mig stressad och orolig inför att ta itu med viktiga samtal.
Jag vet inte varför, men fysiska möten har alltid varit enklare för mig, även om det också skapat otrivsel och rädslor, men telefonsamtal? Avsky!
Och det ironiska i sammanhanget är att jag alltid haft yrken där telefonen varit ett viktigt instrument för att kommunicera med kunder och med personal!
Jag avskydde det! Jag tyckte oerhört illa om att tala i telefonen, svara i den och upplevde stark motvilja till de arbetsrutinerna, men jag gjorde det ändå och bara ”körde på”.
En samtalsterapeut sa till mig en gång, för några år sedan, att det är lite som att göra våld på sig själv, att göra sådant man finner obehagligt och svårt, och att man i möjligaste mån bör undvika sådant som skrämmer och skapar obehag, eller finna schyssta och bra lösningar på ”problemet” på andra sätt!
Jag kan erkänna att det fanns tillfällen, när jag var yrkesverksam, då jag fick ont i magen för att jag hade åtaganden och viktiga samtal att utföra på min arbetsplats och med detta blev jag undvikande. Avskydde det, och ”smet undan” för att slippa ifrån…
Men det förväntades av mig, i mitt yrkesliv!
Det var en del an mina arbetsuppgifter!
Det skulle bara utföras, plöjas igenom, och jag fick ju en bra lön för det, så det var bara att göra och ”fixa” oavsett hur jag kände och upplevde det, men roligt var det ju inte…

Knaprande tankar och grubblande grubblerier…

FullSizeRender (3)I alla fulla fall, hon ringde upp mig på bestämd tid och jag svarade.
Började gråta förstås. Dels för att jag laddat så mycket inför samtalet, men också för att de bor en stor desperation hos mig att få känna livslust och förnöjsamhet, och med alla de uppdämda känslorna började jag att gråta.
”Jävla lipsill”, tänker jag alltid! ”Barnunge! Kan du inte hantera någonting längre”!
”Jag är så trött! Jag är så förtvivlad! Jag tappar humöret och jag känner att jag anstränger mig till bristningsgränsen, gör allt det jag blivit ombedd att göra för att må bättre, men ingenting händer”, sa jag, eller snarare hulkade fram. ”Depressioner är ju inget nytt för mig, har alltid lidit av dem från och till, men jag har aldrig upplevt någonting som detta och absolut inte under så här lång tid! Det är absurt! Vad är det som händer med mig, egentligen”!?
Hon beklagade. Bad mig stå ut med biverkningarna i och med insättningen av de nya medicinerna. Hon önskade att hon kunde göra mer för mig, men ansåg att jag provat så många mediciner nu, utan önskat resultat, att det blivit svårt att finna någonting effektivt och vettigt! Det viktiga är dock att jag tar kontakt med psykakuten eller jour-psyk om jag inte står ut! Det finns lite oro att jag inte ska orka mer…
Men jag är ganska kaxig! Uppenbarligen!
Jag är tuffare än vad jag tror!IMG_0740
Jag kan gråta, skrika och beklaga mig i tal och skrift, för dem som vågar och vill lyssna eller läsa, och kanske är det just därför som jag har lite styrkraft, syre och luft kvar, att tillgå, i kriget mot livet och att få leva!
Kanske är det för att jag skriver så mycket om mitt psykiska tillstånd, som gör att jag orkar lite till och lite mer, vad vet jag? Men det är någonting som gör att jag ännu hänger med… Hoppet? Tron på att det vänder? Tron på livet och människorna?
Och det finns akutlösningar att tillgå och det finns vägar att söka upp, OM det inte fungerar längre för mig!
Jag vet och jag har lärt mig att be om hjälp när jag behöver absolut räddning!

Knaprande tankar och grubblande grubblerier…
Jag fortsätter med medicinerna. Jag ska inte ge upp! Det kanske ger mig bättring om några dagar, några veckor eller någon månad. Jag hoppas och jag tror…
Det måste komma ett slut på detta!
Ett lyckligt slut, så livet tar mig i handen och säger tyst; ”Du Vi fixade det här”!

/ Arthur
(Foto och Kärleksfulla Kollage; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s