Funderade och grubblade över tidigare Midsommaraftnar, de med  sprit, fyllor, sex, bråk, borttappade kärlekar. Mer sprit, minnesluckor, utnyttjande vänner, ensamhet och slutligen en förbannad avgiftning.

IMG_0803 (2)I morse. Tidigt förstås.
Kaffe. Dimma och dis. Kyligt!
Bara jag och katterna. Midsommarafton.
Pläden svept kring kroppen.

Känslorna rusade i kroppen.
Sorg, ånger, minnen, samvete, kärlek, vill och vill inte, döden, livet och kraften;
”Jag är ännu här! Lever, levande, har levt, livs-brus och lite livs-sus, det här måste fungera nu”!

Tände ljus för livet! För att finna modet och lusten, eller om de skall finna mig!
Bad en bön; ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan…”

IMG_0803Funderade och grubblade över tidigare Midsommaraftnar, de med  sprit, fyllor, sex, bråk, borttappade kärlekar.
Mer sprit, minnesluckor, utnyttjande vänner, ensamhet och slutligen en förbannad avgiftning.

När jag hade god ekonomi och gränslöst med pengar fanns många ”vänner” omkring mig. Senare i livet? Inga alls! Men då var överflödet och tillgångarna slut! Och jag tillät det ske; ”Andras utsugande, utnyttjande och nöje på min bekostnad”! Det fick fortgå!
Jag tillät mig vara den som mjölkades på guld, fester och överflöd!
Jag ville ju ha kärlek. Jag sökte andra människor, som gav mig en plats på jorden! Utnyttjade dem för känslor som uppskattning, vänskap och för att få vara navet i andra svaga människors liv!
De utnyttjade mig! Och jag dem, men känslomässigt och själsligt!
”Se mig, hör mig, längta efter mig, uppskatta mig och… Jag betalar”!
Jag är inte, på något sätt, utan skuld, men det bor oerhört mycket ångest och ilska i det där märkliga utbytet, det tysta mjölkande transaktionerna, människor emellan!
Kredit och debet!

Jag ger, jag tar, jag återlämnar inget och du… Du får njutning av det mer materiella slaget! Du ger mig det jag vill ha och jag ger dig fester, resor, sprit och andra droger, och du gillar mig, för att jag har det du inte har; Pengar…IMG_0724 Eller mer korrekt; Hade! Jag HADE pengar!
Och… Ja, jo, det tog ju slut, allting! Och försvann gjorde de som var med i virrvarret av ystert missbruk, destruktivitet och glam. 
Jag ångrar det! Jag önskar det ogjort! Önskar att jag hade varit en smartare människa! ”Sent skall syndaren vakna”…
Jag får ångest när jag tänker på det! ”Men gör inte det då! Fundera inte över det där! Det är slut, över och förbi! Till ända”!
Jag försöker att låta bli, för minnena dränerar mig på energi och jag kravlar bara runt och runt i det förflutna!
Säger högt till mig själv; ”Tyst! Sluta! Meningslöst, fullständigt! Det är över! Slut! Tomt! Det finns inget kvar att ångra längre”

Och ändå ångar det på, all förbannad ångest, som om all ångest livnärde sig på mina försök att dämpa, stoppa och tysta den där galna och vilda tiden!IMG_0812
Det dansar på, skulden, samvetet, ångesten och samvetskvalen…
Och kanske gör de det, för att påminna mig om hur eländigt det var?
Kanske gnager och skaver det i själen och samvetet, för att påpeka hur långt jag kommit, att jag gjort rätt och riktigt? Jag är kanske bra?
Kanske får jag ångest och blir skuldtyngd, för att jag ständigt måste ha en motpol till allt det jag faktiskt lyckats med och det jag åstadkommit?
Kanske måste allt det där mindre bra, som jag lyckats med att avlägsna, ha ett minus på känslokontot, så att ett eventuellt återfall håller sig på avstånd?
Och möjligen kan det vara så att jag måste dissekera och skärskåda allt det där, för att manifestera att det faktiskt krävs två för att dansa Hambo!
Jag är således inte utan skuld!
Jag är inte alls ett offer!
Jag är inte heller någon som vill och behöver finna skuld hos alla de där ”utsugarvännerna”, för att kunna tillskriva dem min egen katastrof! Och jag behöver inte peka med hela handen och vråla ”DITT FEL”, för att lägga skuld på alla de andra och för att själv bli ett bekvämt offer för omständigheterna!
För jag bär skuld! Jag är skyldig mig själv!

Och kanske, med tiden, inser jag och ser tydligare den nya sanningen och det fina med att vara jag; ”Jag är en överlevare! Jag bär på mod! Jag klarar av att hantera livet och jag har lärt mig att inte göra om samma misstag en gång till!
Och! Jag är kaxigare än vad jag tror och ödmjuk inför livet och att leva! Jag lever fortfarande! Jag är på väg, dock utan mål och mening för tillfället, men jag är på resande fot genom livet och kanske att alla knutar av ångest och skuld löser sig på vägen”!

IMG_0809Och det är Midsommarafton. ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan…”
Jag är fortfarande hel, ren och drogfri! Sprit ÄR en drog! Den jävligaste!
Det är tre och ett halvt år sedan nu, som jag lämnade det där snuskiga, grisiga och mörka livet bakom mig! Och jag lever! Överlevde!
Jag krigar vidare och jag ska försöka att vara stolt och lycklig över detta! Jag ska verkligen försöka!

Känslorna rusar i kroppen.
Sorg, ånger, minnen, samvete, kärlek, vill och vill inte, döden, livet och kraften;
”Jag är ännu här! Lever, levande, har levt, livsbrus och, det här måste fungera nu”!

Tack för din uppmärksamhet! På återläsande och var rädd om dig denna vackra Midsommarafton!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s