De blev solstrålar över igår. Samlade dem samman. I hjärtats högra kammare.
Jag sparar på dem där, till de dagar, då regnet sköljer över min trötta själ.
Det är en längtan, som aldrig tar slut.
Det är min väntan, som aldrig tycks tystna.
Kärlekshungrande, ömhetstörstande, längtan, efter ljuset…
Hjärtat, själens vilsna vandringar i mellangärdet, ger väntan, längtan och törst…
Törst, efter livet, leva och att få vara levande…
/ Arthur
Jag vågar knappt skriva det, för det kan komma ett bakslag.
Jag vågar nästan inte yttra och nedteckna detta, för det kan bli en svart dag och det kan bli tårar, sorg och ett jävla gnäll senare idag… när det lider mot kväll…
Men det bor en fjäril i magen. En liten en…
Det finns sol och ljus i hjärtat.
Det är bekvämare och det är mjukare att leva.
Jag vill inte dö just nu! Jag ville inte hålla döden i handen idag.
Jag mår bättre, inte fullkomligt förstås, men så mycket bättre än vad jag gjort på många år… Jag vågar inte riktigt smaka på orden; Jag mår bättre!
Som stora saftiga röda Jordgubbar, en sommardag, med mjölkvit vaniljglass, några Hallon och ensamma Blåbär på sidan om, och med kittlande sand mellan tårna… Vågar jag smaka?
Jag vågar knappt skriva det och än mindre säga det; JAG MÅR BÄTTRE!
Vågar jag skriva… Jag är okej!? För kanske att de ger otur och att jag i morgon eller under återstoden av dagen får ångra mig och beklaga att jag hade fel!
Du vet, det kan ge otur att skriva det; Jag mår bättre!
Det kan ge ett bakslag att säga det; Idag, just nu, är jag okej! Jag är okej!
Vågar knappast andas orden…
Gårdagen bjöd på utflykt, tillsammans med min kärlek, och vi promenerade över större delen av Södermalm här i Stockholm.
Drack kaffe på en bänk och tittade på människor. Pratade om allvarliga saker, skrattade åt min mans barnsliga och omogna sätt att vara… Jag älskar honom! Mycket! Men ibland…
Men det är en annan historia!
Jag mådde ganska bra! Kände mig mer levande än på länge! Kände att det var skönt att få röra på sig, se på alla människor och bara få vara tillsammans med Per, min kärlek. Jag ska ärligt erkänna att det, efter drygt två och ett halvt år i sällskap av döden, dödstankar och självmordstankar, var en något märklig känsla att uppleva att döden släppt min hand för en stund och att jag kunde känna den där lite mer glada och positiva känslan sprida sig i kroppen! Som ett sprakande tomtebloss i bröstet!
Inte alls så att jag ville eller önskade springa gatlopp eller ett Maraton av livsglädje och skrika och tjuta av lycka, men ett välbehag och en lite pärla av njutning, grusade destruktiviteten och döden en aning hela dagen!
Tack! Glädje! Skönhet och härlighet. Tack!
Idag och i morse kände jag av gårdagen, rent fysiskt och även psykiskt, men jag ÄR OKEJ! Döden har inte uppsökt mig under dagen i dag heller och jag ÄR OKEJ!
Skrämmande det också! För som jag skrev tidigare så blir det osäkerhet, det skapar nervositet och oro, det också! Lugnet! Följsamheten! Och tankarna snurrar kring om det är rätt, riktigt och sant det jag upplever och känner, och OM det kommer att hålla i sig!?
Som skrivet, jag vet knappt om jag vågar sätta det på pränt!? Vågar jag säga det högt?
Dock har jag varit oerhört trött idag, för efter en dryg mils promenad igår, som var väldigt trevlig och förnöjsam som sagt, men med mängder av intryck, människor, ljud, (förbannade) gråtande barn och ovanpå det all reklam, musik i butikerna, skyltar, skyltfönster och ett ständigt pågående samtal med min man, så har det fått hela mitt jag, det inre och det yttre, att gå i dvala under dagen i dag! Jag har varit så grisigt trött och bara längtat efter att få ligga ner, MEN… mentalt har jag ändå varit okej!
Och nu har jag skrivit det flertalet gånger! Hjälp!! Hoppas att det inte bringar otur över mig!
(Jag får väl äta upp detta om några dagar, skulle jag tro!)
Jag vet sedan tidigare att större göranden, som gårdagens promenad, eller under vardagarna med alla dessa möten, läkartider och psykiatri, så kommer det alltid surt dagen och dagarna efter och tröttheten övermannar mig och energidränaget har blivit för stort och för mycket! Jag vill sova och röra på mig så lite som möjligt… Återhämtning!
Vill mycket, men orkar mindre!
Det tar tid för mig att återhämta mig! Det tar tid att ladda alla batterierna, men det har gårdagens promenad varit värd! Och idag har jag kunnat vila och sova och göra lite som jag önskat…
Och återigen… Idag har jag varit okej!
Jag är okej fortfarande… Jag ÄR OKEJ!
Var rädd om dig därute i livet och verkligheten! Tack för din uppmärksamhet! Jag skall sätta min ner och bara ta det lugnt under kvällen… Kanske vila i sängen en stund? Kanske sätta mig ner och måla? Kanske inte gör något alls!? Vem vet… Må så gott!
Väl Mött och på återläsande / Arthur
(Foto; Per Lundström och Arthur! Sista bilden är dock hämtad via Google! Redigerad och med tillskrivna ord av Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 