Jag har skrivit det förr; ”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”! Jag sover mindre bra på nätterna, för de härjar med mig, spökena, människorna som inte finns längre i det här livet…

FullSizeRender (3)Oss emellan; Jag är obehagligt trött på livet!
Jag är trött och sorgligt färdig med tillvaron. Jag vill inte mer nu…

Undrar vad som sker efter döden? Ingenting alls? Svart? Tomt?
Är det där med andar och spöken ett påhitt av dem som själva är livrädda för att dö?

”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”!

Det pågår en planering i mitt huvud och det kan vara befriande att tänka tanken på döden och att få dö, men andra gånger blir det bara obehagligt och skrämmande… Jag blir rädd! Gärna när jag ska sova!
Du behöver inte vara orolig, inte alls!
Det är, för mig, långt mellan tankar, funderingar och grubblerier, till att verkligen sätta ”planen” och tankarna i verket…
I själva verket så lägger jag dagen idag, till alla de andra dagarna av vemod, sorg, ilska och depression, i högen av alla de andra dygnen som passerat utan någon som helst anledning att leva längre.
Hur det än är, så finns en viss nyfikenhet kvar! Tror jag…
Det måste ju för fan finnas någonting bortom allt det här? Hoppas jag…
Det måste ju finnas en anledning till varför livet och tillvaron är så här jäkla grådassig, svart och brungeggig!? Vad, undrar jag…

FullSizeRender (2)Jag har skrivit det förr, i tidigare inlägg på Bloggen; ”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”!

Och jag skriver! Mycket!
En del dagar… Inte alls tyvärr!
Jag känner att de dagar jag inte suttit vid min fina gamla, något trasiga, dator och inte författat, så bär de destruktiva tankarna iväg med mig, och jag får bekräftat nödvändigheten av att skriva och ”släppa på trycket”! Och när jag skriver och låter allt det där fula få fritt spelrum, så brukar det kännas bättre…

Jag är arg! Jag är ilsken!
Jag är trött… För tror du inte på fan att min man läser min Blogg, ”ibland”! Han tog illa vid sig av mitt senaste inlägg och blev upprörd och ledsen!
Jag har spärrat bloggen. Tagit bort min Facebooksida, där jag publicerar mina blogginlägg och jag är så jävla arg att jag kokar!
Han läser en liten del av mina inlägg och sedan tror han att han vet något!
Han kan inte skilja på, även om vi känner varandra väldigt väl, hur jag försöker att beskriva min trötthet, min uppgivenhet och all denna jävla meningslöshet med de målande orden jag brukar använda, utan han tar orden bokstavligt, som ett angrepp på sin person, på den han är och sedan blir det tyst och jag straffas ut med ”tysta bestraffningar”…
Rött kort till Arthur! Utvisning!FullSizeRender (1)
Straffet; Tystnaden!
Och oroa dig inte! Han kan inte läsa de jag skriver idag… De är några få utvalda som läser och har tillgång till Bloggen… Du är en av dem! Grattis till dig!
Det han förövrigt glömmer bort, är alla de andra gånger jag på ett liknande sätt beskrivit mitt känsloliv och min tillvaro, och då har han inte sagt eller skrivit ett ord!
Frågan är om han läst alls?
Han har dessutom inte kommenterat eller bejakat alla de gånger som jag skrivit rosablommande, mandelblommande och skimrande kärleksförklaringar till honom och vår relation, utan det som fastnat hos honom är min beskrivning av min trötthet, min sorglighet och min frustration över att livet är så jävla svårt och tungt! Det ÄR svårt att leva! Jag är oerhört trött!
Och sedan är det alltid någon dum jävel, därute i världsalltet, som läser en rubrik, en sammanfattning av innehållet i mina inlägg, och tror att de de vet någonting om vad jag menar, känner och syftar på!FullSizeRender
”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”!

De finns dessutom de som skriver till mig privat och håller skriftliga föredrag om vad de tror sig veta, se och förstå, med mina skrivna ord! Jag kommer ju på att de inte har läst texten alls, utifrån vad de själva skriver och vill förklara för mig!
Och allt detta utifrån en fet rubrik!
Eller, som min man och kärlek brukar göra, slarva sig igenom en text och fastna på det som sticker ut; Döden, utsattheten, tröttheten, tvåsamheten och ensamheten…
”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”!
Jag är väl inte glasklar och lättfattlig alla de gånger jag skriver om mina känslor och förklarar mitt känsloliv, men så jävla svårt är det inte att begripa vad jag menar och hur jag menar saker och ting, med orden jag sätter på pränt?
Och inte heller kan det vara så oöverkomligt att se vad jag syftar på och vem jag har i åtanke när jag plitar ner mina bokstäver; Nämligen jag själv!

”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”!

IMG_0722.JPGFörlåt mig! Jag är bara trött, ledsen och orkeslös…
Jag vill inte mer nu och jag är så uppgiven och mörkrädd!
Jag sover mindre bra på nätterna, för de härjar med mig, spökena, människorna som inte längre finns i det här livet och jag får dödsångest av dem och av att ligga ner…
Värst är det med dem som sätter sig på sängkanten och dinglar med benen och när gamla husdjur kryper omkring i sängen, för det är så oerhört verkligt! Jag känner dem, tyngden, så påtagligt, och jag försöker att somna om och låtsas som om de inte är där… För att sedan, återigen, känna tyngden när ”någon” sätter sig ner på sängkanten, antingen vid min huvudända, eller längre ner mot fotändan, och då vet jag att de är på besök igen; Andarna, spökena och själarna…
Drömmar? Fantasier? Jag vet inte… 
”Men försvinn”, viskar jag tyst… 

Och jag säger ingenting längre, till min man!
Jag avslöjar ingenting längre!
Jag bara tiger! Jag berättar inte hur det är, hur det känns och vem jag upplever att jag är i all det nattsvarta!
Han kan inte prata om känslor, han har svårt att visa dem och uttrycka dem och jag… Jag skiter i vilket!
Det får vara som det är och tvåsamheten blir kanske enklare om man skiter i att berätta vad som känns, hur ont det gör och fortsätter att vara ”nöjd, glad och tacksam”!?
Jag har ju för övrigt en kurator och en samtalsterapeut att prata med, så ut kommer ju skiten ändå… Dessutom skriver jag ju om det… Grattis still mig!

”Jag orkar inte leva längre, jag vill inte, men jag vill ju för fan inte heller dö”!

Ta hand om dig!
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!
Kärlek till dig som behöver och önskar det idag… Sänder det genom Vintergatan och förbi alla stjärnor och planeter… Jag krigar på… En dag till, en dag till och en dag till… och så vips, har det gått en vecka, en månad och sedan… ytterligare ett år!

Väl Mött / Arthur
(Bilder; Per Lundström)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s