Och livet är ett jävla skämt, ursäkta språket, och det är svårhanterligt och svårarbetat att komma vidare i vardagen, då det hela tiden finns utanför-liggande omständigheter som gör allting så geggigt och rörigt. Joho, då´! Jag är kvar i den där geggan! Har liksom kört fast!

Jag avskyr det här!
Jag tycker väldigt illa om livet!
Joho, då´! Jag är kvar i den där geggan! Har liksom kört fast!

Och livet är orättvist och det är svårhanterligt!
Allt det där runtomkring, som måste ordnas med, blir så oerhört omständligt och svårhanterbart och jag vill bara ge upp och be hela tillvaron att dra åt helvete!
Och det ena föder det andra, som måste fixas med, för att kunna genomföra det tredje och planerna blir svåra att fullfölja då det hela tiden blir fler saker som måste kompletteras och ännu fler intyg, dokument och skrivelser som måste till, för att få ordning och reda på livet.
Joho, då´! Jag är kvar i den där geggan! Har liksom kört fast!

Och livet är ett jävla skämt, ursäkta språket, och det är svårhanterligt och svårarbetat att komma vidare i vardagen, då det hela tiden finns utanför-liggande omständigheter som gör allting så geggigt och rörigt.
Försäkringskassan, Psykiatrin, Boendestöd, Komvux och CSN!
Socialpsykiatri, Kurator, Läkare, Arbetsförmedling och Studieteam.
Och som det är nu, så som mitt liv är för tillfället, så finns ingen utomstående som kan vara mig behjälplig och som kan ge mig stöd i all den här, för mig, röran! Jag får göra så gott jag kan och jag får ordna med saker och ting så gott det går! Det som är bra med mig, är att jag hela tiden kommer på olika lösningar och olika tillvägagångssätt som underlättar och som gör det enklare att upprätthålla någon typ av struktur och ordning, i min vrå av världen!

Och det stör mig… Mediciner, depressioner, läkare och… till vilken jävla nytta?

I snart två veckor har jag levt utan de mediciner som skulle hjälpa mig, och mitt trasiga mående, på rätt köl igen, att vinna lite liv…

I snart två veckor har jag försökt och ansträngt mig, för att göra om, göra nytt och göra annorlunda, för att ensam försöka få ordning på allting som surrar i huvudet och allt det som är så jävla sönder i själen.
Jag anstränger mig lite till och försöker lite mer. Jag har kämpat och krigat på för att livet, och de få människor omkring mig, önskar, och ibland också kräver, det utav mig!

Medicinerna har inte hjälpt!
Jag har provat en hel djungel med preparat! Jag har plöjt igenom apotekets medicinhyllor, utan resultat! Och läkare, en mindre armé som jag mött genom dessa dryga trettio månader, har suckat, titta konstigt på mig och undrat; “Vad är det för fel, när ingenting biter på dig”?