Det hopplösa är att jag glömmer att påminna min omgivning om vad det är jag går igenom, att utsättningssymtomen blev värre än vad jag trott, och de behöver påminnas om att jag är förbannat ”svajig” just nu! Mer än vanligt!

Det blev jobbigare med utsättningen av mina Antidepressiva mediciner, än vad jag hade tänkt!
Det blev, och är, väldigt tröttsamt med humörsvängningar och ett tålamod som inte håller måttet.
Arg, ledsen, illamående, trött och ordsvulten.
Det finns någon typ av apati hos mig just nu och en ännu större önskan om att få vara ensam och lämnad ifred.FullSizeRender
Det hopplösa är att jag glömmer att påminna min omgivning om vad det är jag går igenom, att utsättningssymtomen blev värre än vad jag trott, och de behöver påminnas om att jag är förbannat ”svajig” just nu! Mer svajigt och labilt, än vanligt!
Min förhoppning är ju att det kanske kan bli lite bättre, lite mysigare och härligare att leva.
Jag känner ju, och har känt under ett par år nu, att jag är levande död och bara gör alla dessa vardagliga måsten för att de måste göras!
Det sistnämnda är inte alls så bra, att anstränga sig till det yttersta för upprätta hålla någon typ av livsstruktur, för det är oerhört energidränerande att ”bolla bollar” och konstruera en fungerande vardag!
Oftast vill jag bara somna om och be allt och alla att dra åt helvete, men det går ju inte!
Och det var ju här som mitt Boendestöd skulle vara mig behjälplig, eftersom jag behöver återhämtning och eftersom jag och min själ, behöver tid för vila, lugn och ro.
Men Boendestödet har uteblivit!
Ingenting har fungerat! Det har lovats runt och det har garanterats hjälp ifrån Boendestödets sida, men det har dessvärre varit mer prat än handgriplig hjälp och stöd från hennes kant.
Besviken! Trött! Uppgiven! Fortsätt läsa