Jag vill ju för fan bara få leva! Leva livet och samtidigt trivas med mig själv och min kropp och mitt utseende! Jag tycker om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande?

Tänk vad mediciner kan ställa till det i kroppen!
Man stoppar i sig några piller, utskrivna av de som är kunniga och pålästa, för att det ska ge bättring och bot till allt det som oroar och ställer till det i tillvaron, och så blir det väldigt fel på andra ställen i kroppen! Fysiskt!

Och det handlar om kemi och det handlar om olika sammansättningar av olika grundämnen och preparat och deras föreningar, som till exempel Litium, som ska reglera olika substanser i hjärnan för att man ska må bättre, och det blir följdverkningar och biverkningar och dessa går inte att undkomma!

Jag skrev om biverkningarna här om dagen, men det tål att upprepas; Viktuppgång, vätskeansamlingar, kramper i senor och muskler, håravfall, konditionsnedsättning och muskel och ledvärk.
Det kan också ge ångest, dödstankar, självmordstankar och meningslöshetsgrubblerier och de sistnämnda komplikationerna har man ju nog av ändå som deprimerad och livstrött människa!
När det där händer, att självmordstankarna blir fler, större och ohanterliga, då skriver de som kan sin sak ut fler preparat eller höjer dosen på redan befintliga, för att råda bot på det som blir ännu svartare och mörkare, och kroppens fysik reagerar med ytterligare otrevliga och svårhanterliga verkningar!
Det flesta ska ju ”gå över med tiden”, men somligt får man liksom lära sig att leva med! Det går bara inte över och det blir inte bättre! Oavsett vad läkare och kuratorer säger, så kvarstår somliga följdverkningar och de blir väldigt svårt att få bukt med dem!
Och jag tycker ju om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande? Och fin blir man inte av medicinerna…