Jag vill ju för fan bara få leva! Leva livet och samtidigt trivas med mig själv och min kropp och mitt utseende! Jag tycker om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande?

FullSizeRenderTänk vad mediciner kan ställa till det i kroppen!
Man stoppar i sig några piller, utskrivna av de som är kunniga och pålästa, för att det ska ge bättring och bot till allt det som oroar och ställer till det i tillvaron, och så blir det väldigt fel på andra ställen i kroppen! Fysiskt!

Och det handlar om kemi och det handlar om olika sammansättningar av olika grundämnen och preparat och deras föreningar, som till exempel Litium, som ska reglera olika substanser i hjärnan för att man ska må bättre, och det blir följdverkningar och biverkningar och dessa går inte att undkomma!

Jag skrev om biverkningarna här om dagen, men det tål att upprepas; Viktuppgång, vätskeansamlingar, kramper i senor och muskler, håravfall, konditionsnedsättning och muskel och ledvärk.
Det kan också ge ångest, dödstankar, självmordstankar och meningslöshetsgrubblerier och de sistnämnda komplikationerna har man ju nog av ändå som deprimerad och livstrött människa!
När det där händer, att självmordstankarna blir fler, större och ohanterliga, då skriver de som kan sin sak ut fler preparat eller höjer dosen på redan befintliga, för att råda bot på det som blir ännu svartare och mörkare, och kroppens fysik reagerar med ytterligare otrevliga och svårhanterliga verkningar!
Det flesta ska ju ”gå över med tiden”, men somligt får man liksom lära sig att leva med! Det går bara inte över och det blir inte bättre! Oavsett vad läkare och kuratorer säger, så kvarstår somliga följdverkningar och de blir väldigt svårt att få bukt med dem!
Och jag tycker ju om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande? Och fin blir man inte av medicinerna…

FullSizeRender (7)Och man kan anstränga sig och ta sina promenader, motionera, meditera och utföra Yoga, för att underlätta besvären, men det blir för mycket för fysiken och är man redan ledsen, tungsint och trött, så blir det inte bättre av viktuppgång, håravfall eller än mer trötthet!
Även om man befinner sig i det svartaste svarta, så vill man väl för sjutton inte samtidigt känna sig obekväm, oattraktiv och ”ful”, för det gör depressionen bara värre! Det gör nedstämdheten bara svårare!

Min upplevelse är att de inom vården och psykiatrin inte har det där i beaktande och att inställningen är; ”Man får ta det onda med det goda! Vill du må bra? Eller”?
Och visst vill jag och andra i min situation mår bra och få ett schysstare och ett mer följsamt liv, men på bekostnad av vad?
På bekostnad av den fysiska hälsan? På bekostnad av mindre vaken tid per dygn? Ska det behöva kosta på så pass mycket, att man inte står ut med den man blir och är, rent fysiskt?
För när man inte orkar gå uppför trapporna längre, för att konditionen har strukit med av biverkningarna, och när redan en ömmande och värkande kropp, på grund av Artros, bara blir värre och smärtsammare, är det då värt alla dessa kemikalier?
Och när man inte längre får på sig sina fina jeans, utan blir tvungen att gå omkring i träningsbrallor, för att kroppen börjar bli en oformlig potatis, då vill i alla fall inte jag vara med längre, och allra helst inte om alla dessa förbannade preparat inte hjälper ett jävla dyft eller gör den positiva verkan med psyket, som det var tänkt!
Och av den anledningen, för att min kropp inte känns igen längre, för att jag till slut knappt orkade runt kvarteret och för att sängen blev min bästa vän OCH för att jag inte alls mådde eller har mått bättre, så fick det vara!
Jag vill inte vara ful! Jag vill inte känna mig oattraktiv och jag vill inte vara orkeslös och meningslös! Jag känner och kände mig förbannat gammal! Jag VILL INTE!
Jag vill ju för fan bara få leva! Leva livet och samtidigt trivas med mig själv och min kropp och mitt utseende!
Jag tycker om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande?

IMG_0658Och läkaren tittar på mig och lägger huvudet på sned och säger; ”Det här är inte möjligt! Vi har provat, om jag läser dina journaler, de bästa, de flesta och de allra senaste medicinerna och ingenting hjälper och jag frågar mig vad det är som egentligen är fel”?
Och jag, på ett ögonblick, tolkar och hör henne säga; ”Jag tvivlar på att du är så sjuk som du utger dig för att vara! Jag tror inte att din psykiska ohälsa är så alarmerande som du försöker att berätta, för det hade funnits bättring och bot då, även för dig”!
Och jag ger upp där, tänker att hon kan dra dit pepparn växer, var det nu är någonstans, och jag vill hoppa ut genom fönstret och jag vill fråga henne om hon fått sin läkarlegitimation via internet!

Det som alltid och oftast glöms bort och inte tas hänsyn till inom psykiatrin, är människors individualitet och människors olika sätt att vara och kunna hantera olika livsfaser i livet!
Det sjukvården och de förbannade kuratorerna inte tänker på eller ens har i beaktande, är alla människors olika sätt att hantera sina liv och sina depressioner!
Den ena är INTE den andra lik, inte på något sätt och ändå sitter de där, de där pålästa och så oerhört kunniga människorna, med sina blanketter och skrivelser som de följer till punkt och pricka, och konstaterar att jag inte alls följer mönstret för hur en djupt deprimerad och melankolisk människa SKA bete sig!
Och jag blir förbannad och jävligt arg, men säger inte det, utan försöker att förklara det där med alla människors olikheter och jag försöker att berätta om min bakgrund och hur jag färgats av min uppväxt; Berätta inte! Avslöja ingenting! Tig och var tyst! Ytan är allt och fasaden är det som skall upprätthållas! Prata inte känslor, pojkar ska inte gråta och visa dig aldrig svag! Ljug, förljugen och kamouflera ditt mående, för ingen vill ändå veta! Sitt fint och avslöja ingenting!
Och jag blir vansinnig!
Och inga preparat i det här landet kan rädda mig och det som slog mig var; OM inte medicinerna hjälper mig ett jävla dugg och jag har provat de flesta tänkbara preparat och jag, med allt detta, bara mår ännu sämre, rent fysiskt, då är det ju ingen idé längre! Då kan det ju vara!
Har man, eller som jag, provat och försökt att få bukt med en depression i över två och ett halvt år och ingenting tycks hjälpa, ja´då kan det ju kvitta!
Och då kan man välja att sluta med sina mediciner och olika kemikalier!
Man ger liksom upp och så tänker man att man vill ha tillbaka sitt, åtminstone, fysiska liv och låta den fysiska kroppen återhämta sig, för det finns absolut ingen mening med att peta i sig massa skit och substanser om det inte finns en tillstymmelse till ljusning!
Och jag tycker ju om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande?

IMG_0740Och det blir en vansinnesfärd att sluta med Antidepressiva mediciner! Tro mig!
Det blir ett jävla vrålåk i en bergochdalbana, när kemikalierna ska lämna kroppen och det är oerhört jobbigt och frustrerande OCH man tänker väldigt ofta att man ska ge upp, fortsätta ta sina mediciner och bara låta allting vara…
Men jag är ju en tuff jävel! Jag har det med mig sedan barnsben, vilket jag kan tacka mina dysfunktionella föräldrar för, faktiskt, och jag är seg som satan och KAN vara ganska envis! Så oavsett hur det har känts och hur det har varit den senaste tiden, så ska det bort och det ska ut och det ska bannemig lämna min kropp, för det räcker nu! NU ÄR DET NOG!
Jag ska återerövra min kropp och jag tänker vakna upp, om några veckor, och känna att jag åtminstone kan och får känna mig fin!
Jag tycker ju om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande?

Jag frågar mig idag också; Vad är meningen med livet?

Tack för ordet!
/ Arthur
(Foto; Per Lundström och Arthur)

 

2 tankar på “Jag vill ju för fan bara få leva! Leva livet och samtidigt trivas med mig själv och min kropp och mitt utseende! Jag tycker om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande?

  1. Att vilja va fin och må bra är ju högst elementärt så det visar på en frisk människa tycker jag. Ett friskt sinnne menar jag. Föresten undrar jsg om du gått i någon form av terapi? Om jag får tycka till så skulle jag nog föreslå att du kanske prövar det, för att bearbeta dina upplevelser när nu kemiska preparat är verkningslösa.

    Gillad av 1 person

    • Tack för dina bra och stödjande tankar! Jag har försökt med så många olika terapiformer genom åren, och just nu har jag ”bara” samtal med en kurator på Affektiva Mottagningen… Upplever nog att jag lika gärna kan låta det bero! Men jag blir nyfiken… Har du några tankar kring vilken typ av terapi jag skulle kunna prova, eller ge mig på igen? vad och hur tänker du kring det? Tusen tack för dina ord! Jag blir uppriktigt glad för dem! / Arthur

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s