Jag uppskattar inte när beslut fattas utan att jag får vara med! Jag gillar inte att planeringar görs, angående mig, min person och min situation, utan att jag blir tillfrågad eller ens diskuterad med! Problemet Arthur! ”Det är en spricka i tillvaron”.

Att laga sig själv. Bli hel igen. Att vara en del av livet. Att göra sig själv hel och samla samman alla delarna och få allt detta till att bli ett acceptabelt helt, det är svårt.
Det är ett arbete som pågår i det ständiga.
Det är många gånger en daglig fråga om hur mycket och hur lång tid det ska ta och vad meningen är? Syfte? Finns ett sådant? Mening, mål och syfte?
Och finns Gud? Finns det en universell kraft och styrka som hör, lyssnar in och bär en människa framåt, när människorna själva inte orkar?
Varför överlever somliga tilltufsade människor trasigheterna i livet och andra inte? Hur kommer det sig att just jag tar mig ur sängen varje morgon, även då kroppen vråla nej?
Och varför fortsätter jag framåt, när syret egentligen tagit slut?
Hur kommer det sig att just jag ännu är i livet, när så många andra krackelerade människosjälar väljer att dö?
Det tål att tänka på, för mig…

”Det är en spricka i tillvaron”.