Jag har medmänniskor i min omgivning, som jag känner lite sporadiskt på ett eller annat sätt, och som hela tiden lägger sitt eget elände på alla andra, och inte kan se eller ta sitt ansvar för hur livet utvecklar sig. Skuldbördan ligger alltid på omgivningen…

Man kan sitta ute på balkongen och suga musten ur de sista sommarsol-strålarna. Jag gjorde det igår… Lät solen värma mig och kroppen. Mitt enda sällskap var barnens skratt och vrål, från skolgården, och de älskade katterna!
Djuren, min räddning och min livlina!

I dag är det dags igen. Psykiatrin. Jag, läkaren och kuratorn.
Jag frågar mig vad det kommer att ge?
Återigen ska jag försöka att berätta hur det är! Hur livet, för mig, ser ut och vad det är som felar… Livet är galet, mörkt och snedvridet!
Nya mediciner? Läggas in på avdelning? Hur är det tänkt att jag ska få hjälp och stöd i allt det här som blir för mycket för mig?