Jag har medmänniskor i min omgivning, som jag känner lite sporadiskt på ett eller annat sätt, och som hela tiden lägger sitt eget elände på alla andra, och inte kan se eller ta sitt ansvar för hur livet utvecklar sig. Skuldbördan ligger alltid på omgivningen…

Man kan sitta ute på balkongen och suga musten ur de sista sommarsol-strålarna. Jag gjorde det igår… Lät solen värma mig och kroppen. Mitt enda sällskap var barnens skratt och vrål, från skolgården, och de älskade katterna!
Djuren, min räddning och min livlina!

I dag är det dags igen. Psykiatrin. Jag, läkaren och kuratorn.
Jag frågar mig vad det kommer att ge?
Återigen ska jag försöka att berätta hur det är! Hur livet, för mig, ser ut och vad det är som felar… Livet är galet, mörkt och snedvridet!
Nya mediciner? Läggas in på avdelning? Hur är det tänkt att jag ska få hjälp och stöd i allt det här som blir för mycket för mig?

Det kan bli väldigt bittert, om man grubblar för mycket.
Det kan bli förbannat surt och beskt, om man inte kan se sin egen del i saker och ting och tar sitt ansvar för hur livet utvecklade sig.
Somligt i livet är man totalt maktlös inför, förstås, sådant som man inte kan påverka på något sätt, emedan annat bevisligen är livsval man gjort, som blivit helt förbannat fel och som man i slutändan får lov att ta ansvar för. Ansvar = Ångest!
Som mitt eget miserabla missbruk till, exempel.
Det var bara jag som brukade drogerna, sprit är alltid en drog, och oavsett vad min omgivning sa och hur de försökte förklara för mig hur det skulle sluta, i helvetet, så fortsatte jag.
Jag fortsatte… Bedövande mig och skyllde på min uppväxt, min mans död, eller att livet överhuvudtaget var svårhanterligt, ensamt och förbannat svårbemästrat. Alla andra bar skulden till mitt missbruk och för att livet blivit så orättvist!
Vem bär det yttersta ansvaret för mig och mitt liv?
Vem är herre över min existens? Mina föräldrar, för att de var mindre bra på att odla sina barns självförtroenden?
Min skolgång, med taskiga klasskamrater och lärare? Eller… Slutligen, idag, här och nu; Vem är ansvarig för mig och mitt liv?
Vem bär ansvaret och vem är det som väljer hur livet ska utveckla sig och hur livet ska bli och vara?
Man kan förstås, mentalt, bli kidnappad av drogerna, men när inser man att livet är mer än skuldbeläggande av andra människor och samhället, och när begriper en människa att det bara är en själv som har det yttersta ansvaret och kan uppnå eller skapa en förändring?

Jag har medmänniskor i min omgivning, som jag känner lite sporadiskt på ett eller annat sätt, som hela tiden lägger sitt eget elände på alla andra, och inte kan se eller ta sitt ansvar för hur livet utvecklar och utvecklade sig.
Skuldbördan ligger alltid på omgivningen, hos alla andra, och omständigheterna har gjort att de blivit fel och att tillvaron aldrig rättar till sig igen!
Vem, undrar jag, återigen, är ansvarig för det egna livet?
När inser man, bittert nog, att det bara är en själv som måste omvärdera och finna nya yttryck för hur livet borde och skulle kunna vara?

Och när man väl tar de där omvälvande stegen och gör om och gör nytt, när man väl får insikter och ett medvetandegörande om livets förgänglighet, då inser man vad man förlorat, att en själv är den stora boven i livets drama och demolering, och att ens egen del i hela livsröran är större än vad man orkar med att hantera, erkänna och skärskåda, det är då man ska orka med att leva lite till och hoppas att det blir bra och ännu bättre.
Det ger förbannat mycket skuld, ångest och dåligt samvete!

För somliga av oss är livet svårt.
För somliga av oss är livet tungt, arbetsamt och mörkt, och har alltid varit det, och med de nya sanningarna blir det så snårigt och jäkla tungt att vi faller ner i depressioner och nedstämdhet.
Det brukar gå över… i mitt fall; Inte alls!
Men å andra sidan, mitt vemod och tungsinne är inget nytt, inte alls… Det har alltid varit en del av mig och min person!
Och jag tror, att just där och då, just när det händer, när svärtan blir total, då är det bara att fortsätta och försöka att ta sig framåt. Det måste finnas ett liv att leva därute!
Man måste be om hjälp och ta ansvar för livet, det egna livet, och verkligen försöka att komma igen… 
Somliga dör, emedan andra krälar, geggar och kravlar vidare för att det inte finns andra alternativ. Döden är inte ett alternativ. Det är en utväg kanske, men det är inte ett alternativ, om man fortfarande bebos av tro och hopp…

Och idag är det så dags igen, för psykiatrin och ett möte med läkaren som gör lite som hon vill.
Det är dags igen att berätta, förklara och göra sig glasklar för att de ska förstå att jag inte orkar med att livet är så komplicerat och, för mig, invecklat.
Det har ju alltid varit det och det är förmodligen en av anledningarna till mitt val att ta till missbruk och annat skit, för att undkomma livets svårigheter.
Ett idiotiskt val! Men det var jag som valde och jag inser ju att det blev förbannat fel och en jävla resa att ta sig igenom och förbi…
Och frågan som kvarstår hos mig är; Vad det finns för yttre faktorer som kan rädda mig och mitt tungsinne undan ett fortsatt liv i mörker?
För jag upplever själv att jag gör nästan allting rätt! Jag tycker själv att jag gör allt det där som står i min makt för att få ett schysstare liv och ett bättre mående! Det återstår att se, vilken hjälp som finns att få!
Och det oroar mig och stressar mig, psykiatrin och läkaren som gör lite som hon vill! Och jag är fortfarande arg för att hon kört över mig och för att hon farit med små vita lögner, för att lugna mig och för att själv undkomma extra arbetet med ”problemet Arthur”, gentemot Försäkringskassan och Socialförvaltningen.

Jag lever fortfarande. Grattis till mig!
Jag andas och jag står upprätt…
Det finns hopp och tro kvar, även då jag känner mig totalt uppgiven och utsugen…
Jag ska gå hel ur det här och det även om det kommer att ta ytterligare tre år att bli frisk och fri från tungsinnets ok.
Jag är så trött…

Jag frågar mig; Vad är meningen med livet?

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s