Positiv, positiv, positiv.
Glada tankar, glada tankar, glada tankar…
Jag är bra, jag duger och allting är okej!
Det surrar en del i huvudet och det gasar på i min värld.
Jag har utsättningsbesvär av mina Antidepressiva mediciner. Avgiftning!
Den femte veckan utan dem har precis passerat, och enligt läkaren får jag nog stå ut i några veckor till. Jag är arg, lättirriterad, omänskligt trött och väldigt grinig.
Psykisk kollaps!?
Fullständig orkan och storm i huvudet, och jag tänker stå ut! Det ska bort och ut ur kroppen. Kriga på bara!
Jag funderar en del över vad det egentligen är som man stoppar i sig? Kemikaliernas sammansättning? Vad gör dessa med kroppen, i övrigt, utöver att de ska rätta till den kemiska balansen i hjärnan?
När man grubblar över det blir det ganska obehagligt, för inte ens lärarkåren vet egentligen inte hur de fungerar, varför de ska fungera och hur det påverkar kroppens övriga organ och fysik. De läser sig till hur det är tänkt att medicinerna ska arbeta i hjärnan och de får förlita sig på undersökningar, dokumentation och andra läkares observationer av förtvivlade patienter.
Det är lite läskigt, faktiskt! De har egentligen inte en jävla aning!
I mina journaler står det väldigt tydligt att jag är; ”Medicinkänslig”.
Min kropp reagerar starkt på mediciner och dessvärre får jag väldiga biverkningar av de olika preparaten.
Min läkare, som jag mötte tidigare i veckan, berättade för mig att det är ovanligt med patienter som inte svarar positivt på några som helst typer av antidepressiva läkemedel och det är sällsynt att biverkningarna blir värre och fler än de positiva resultaten!
Hon berättade att hon vet om ytterligare två patienter på Mottagningen som reagerar så som jag gör och som inte alls svarar bra på olika farmaka.
”De är få patienter där det inte finns några som helst medicinska hjälpmedel som kan bryta depressioner och nedstämdhet! Det är ytterst få patienter som får så många och svåra biverkningar, som du till exempel, utan några som helst positiva resultat, och det blir ett stort problem för mig som läkare”!
”Ska jag känna mig speciell”, sa jag, ”ska jag känna mig unik och särskild”?
”Inte alls”, svarade läkaren och log, ”det ställer bara till det och det blir svårt att finna nya och vettiga lösningar på din depression”.
Uppgiven? Hopplöshet? Tröstlöst?
Och läkaren fortsatte och sa att vi inte ska prova fler mediciner nu! Vi ska inte försöka oss på fler preparat, för; ”Du har provat det flesta, de bästa och de senaste! Vi får helt enkelt avvakta och vi får faktiskt se vad som händer när du väl kommit ut ur dina utsättningsbesvär. Jag tror att din kropp behöver en tids återhämtning”!
Och jag väljer att göra så. Jag väljer att stå ut och försöker att bjuda till ytterligare och anstränga mig för att vara snäll, schysst och glad…
Positiv, positiv, positiv.
Glada tankar, glada tankar, glada tankar…
Jag är bra, jag duger och allting är okej!
Och det är mycket, just nu, i min värld.
Möte med Socialpsykiatri i veckan som kommer och möte med en ny Boendestödjare. Ytterligare en person att lära känna!
Och jag måste städa ur och packa det sista i lägenheten i Bagarmossen och sedan får jag nycklarna till den nya lägenheten på fredag, den första september, och sedan bär det av följande vecka.
Och jag oroar mig för hur den nya lägenheten ser ut! Är det städat ordentligt? Är det slitet och smutsigt? Hur är grannarna och vem bodde där innan? Räcker mina pengar till mat och hyra? Hur gör jag med alla obetalda räkningar och varför är jag rädd, orolig och nervös? Jag går som på nålar inför det här!
Och jag känner mig stressad och förbannat ledsen, inget nytt i och för sig, och jag försöker att bjuda till och vara positiv.
Och jag anstränger mig så till den milda grad, att det svartnar i huvudet ibland och hela jag blir alldeles skitnödig av ångest, och jag blir förbannad och sorglig, och känner att jag är på gränsen till galenskapen…
Och inte en jävel ser det!
Inte en jävel uppfattar hur mycket jag bjuder till och ingen vet…
Och hur fan ska de kunna veta det, när jag inget säger och inget visar, utan bara ”låtsas som om”…
Jag exploderar, när jag inte orkar med att hålla upp fasaden…
Jag är så förbannat genomjävla trött, på det här…
Positiv, positiv, positiv.
Glada tankar, glada tankar, glada tankar…
Jag är bra, jag duger och allting är okej!
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 