… ”alla andra” klarar av att ”hålla tusen bollar i luften”, fixa sin vardag och få tillvaron att fungera, emedan man själv har EN boll i rullning och den bollen har inte ens varit uppe i luften en enda gång under hela dagen!

”När livet vänder”, är en programserie som sändes på SVT för en tid sedan. Serien har sänts under några säsonger nu. Den går att se på SVT-Play för den som så önskar.

I stort handlar det om människors överlevnad efter tragedier, sorg, svåra motgångar och svarta livsperioder som livet bjudit dem på och hur de överlevt och lyckats med att ta sig upp och ut i livet, varandet och världen, på nytt.
Jag har sett några avsnitt.
Jag fascineras över människors styrka och kapacitet att överleva och vara överlevare!
Jag fängslas av att människor, till syvende och sist, vill finnas till, andas, återfå skrattet och återgå till livet.
Det är naturligtvis lite väl mycket ”känsloporr” emellanåt, det når nästan gränsen till genans, men det är ändå fyllt med power, mod och kraft.

Tidigt i morse satte jag mig ner vid datorn för att skriva till psykiatrin… Och resultatet? Ja, det blev, som jag delar med mig av i inlägget, en röra av känslor, upprördhet och vemod… Summan; Sorg, meningslöshet och förvirring!

Tidigt i morse satte jag mig ner vid datorn för att skriva till psykiatrin, igen, för att försöka få rätsida på mina grubblerier och på det som blivit en loop av mindre bra tankar och ännu större grubblerier i mitt medvetande. Efter det senaste märkliga och konstiga mötet med läkaren och kuratorn på Rosenlunds Affektiva Mottagning, har mitt ältande och mina fantasier förvärrats och jag får inte tyst på allt som pågår i skallen! Det går åt mycket energi till att tänka och fundera…
Och resultatet? Ja, det blev, som jag delar med mig av i inlägget, en röra av känslor, upprördhet och vemod…
Summan; Sorg, meningslöshet och förvirring!

Jag är så trött nu… Trött på att ha det så här och jag känner att min omgivning börjar få nog… Ensam, jag är fanimej ensam i denna röra!

Ta hand om dig där ute i världen och lev gott!
Väl Mött / Arthur

Man tror ju gärna att man på något sätt ska bli ”fixad”, ”lagad” och ”räddad” när man är i kontakt med sjukvården och psykiatrin… Och jag klämmer ur mig; ”Jag är alltså körd! Det är så här jag ska leva nu? Är det så här jag ska ha det”!?

Veckan som gick…
Psykiatrin. Läkareländet och träbocken kuratorn.
Bokad tid. Möte och samtal…

Jag känner mig bortglömd, bortprioriterad och väldigt ensam i mitt vemod.

För övrigt är jag arg! Förbannad! Vill slå någon förbannat hårt över truten och funderar allvarligt på att klippa till skatan! Det vill säga läkareländet!

Man tror ju gärna att man på något sätt ska bli ”fixad”, ”lagad” och ”räddad” när man är i kontakt med sjukvården och psykiatrin.
Naivt nog så hoppas man och hoppas, att det ska finnas någonting som gör underverk och åstadkommer mirakler! Man vill ju liksom bara få leva lite till, njuta och känna av hösten och den höga klara luften.
Och dumt nog så tror man, eller jag i det här fallet, att det skall ha funnit ett botemedel och ett litet piller, som har förmågan att skingra allt det svarta i huvudet och skrämma bort alla monster under sängen och i grubblerierna, och slutligen få en att utbrista; ”Fan vad jag mår bra”!