Det fanns planer och det fanns en del göranden att genomföra, men det blev mest ett slitage på golven mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet. Jag sov mest. Tog en promenad och fick frisk luft…

Det var en bedrövlig dag igår. Genomrutten. Vidrig!
En dag på gränsen till vad jag orkade med! Gränsen mot Galenskapen

Det fanns planer och det fanns en del göranden att genomföra, men det blev mest ett slitage på golven mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet. Jag sov mest.

Tog en promenad och fick frisk luft. Promenaden genomfördes dock under tvång måste jag tillägga och sedan försökte jag få kontakt med läkaren på Rosenlunds Affektiva Mottagning för att få vägledning i huruvida jag skulle åka in akut till Psykiatrimottagningen eller inte! I samma andetag blandade jag även in min man och kärlek i det hela, eftersom jag kände att gränsen var nådd för vad jag själv kunde hantera, och även av det fick jag svår ångest!
Varför blanda in honom? Varför be honom om hjälp och stöd, när han var på sitt arbete? Varför oro honom och ge honom ångest och grubblerier över hur jag mår och har det? Det är så jävla onödigt! Han kan inget göra ändå! Och för övrigt känner jag att han inte vet hur jag har det, inte är tillräckligt insatt, och inte heller har greppet om hur min ”sjukdomsbild” ser ut.
”Du måste göra något! När ska det här vara över! När ska du få adekvat hjälp”? Och jag försöker att berätta och, även om jag är urless och trött, förklara hur det ser ut, hur det är och vad som händer med mig och att jag anstränger mig som fan, för att lindra hans och alla andras oro och rädsla över min situation! Och jag försöker undvika att bjuda på vetskapen om hur min tillvaro ser ut, för det skapar bara ångest hos dem och även hos mig själv.
Och jag berättar och säger att de har provat alla upptänkliga mediciner.
De har försökt att, tidigare genom livet, bjuda på olika terapiformer och ge mig möjlighet att samtala om min livssituation och ingenting hjälper!
Ingenting biter på mitt svårmod! Ingenting botar min sorgsenhet eller min ångest.
Och jag får stå ut. Det är så här det ser ut… Jag har sagt det så många gånger nu!
Det här är jag och jag känner att jag är bäst ensam och utan människor omkring mig, för jag står inte ut med vetskapen om att andra oroar sig och känner rädsla inför vad jag kan ”tänkas hitta på” för att undkomma allt som gör så förbannat ont i själen! Fortsätt läsa