Det fanns planer och det fanns en del göranden att genomföra, men det blev mest ett slitage på golven mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet. Jag sov mest. Tog en promenad och fick frisk luft…

Det var en bedrövlig dag igår. Genomrutten. Vidrig!
En dag på gränsen till vad jag orkade med! Gränsen mot Galenskapen

Det fanns planer och det fanns en del göranden att genomföra, men det blev mest ett slitage på golven mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet. Jag sov mest.

Tog en promenad och fick frisk luft. Promenaden genomfördes dock under tvång måste jag tillägga och sedan försökte jag få kontakt med läkaren på Rosenlunds Affektiva Mottagning för att få vägledning i huruvida jag skulle åka in akut till Psykiatrimottagningen eller inte! I samma andetag blandade jag även in min man och kärlek i det hela, eftersom jag kände att gränsen var nådd för vad jag själv kunde hantera, och även av det fick jag svår ångest!
Varför blanda in honom? Varför be honom om hjälp och stöd, när han var på sitt arbete? Varför oro honom och ge honom ångest och grubblerier över hur jag mår och har det? Det är så jävla onödigt! Han kan inget göra ändå! Och för övrigt känner jag att han inte vet hur jag har det, inte är tillräckligt insatt, och inte heller har greppet om hur min ”sjukdomsbild” ser ut.
”Du måste göra något! När ska det här vara över! När ska du få adekvat hjälp”? Och jag försöker att berätta och, även om jag är urless och trött, förklara hur det ser ut, hur det är och vad som händer med mig och att jag anstränger mig som fan, för att lindra hans och alla andras oro och rädsla över min situation! Och jag försöker undvika att bjuda på vetskapen om hur min tillvaro ser ut, för det skapar bara ångest hos dem och även hos mig själv.
Och jag berättar och säger att de har provat alla upptänkliga mediciner.
De har försökt att, tidigare genom livet, bjuda på olika terapiformer och ge mig möjlighet att samtala om min livssituation och ingenting hjälper!
Ingenting biter på mitt svårmod! Ingenting botar min sorgsenhet eller min ångest.
Och jag får stå ut. Det är så här det ser ut… Jag har sagt det så många gånger nu!
Det här är jag och jag känner att jag är bäst ensam och utan människor omkring mig, för jag står inte ut med vetskapen om att andra oroar sig och känner rädsla inför vad jag kan ”tänkas hitta på” för att undkomma allt som gör så förbannat ont i själen!

Jag hade svårt att andas.
Det kändes som om livet rann ur mig och det skrapade och brann i bröstet av rädsla, olust och oro.
Och det där med dödens närvaro var obehagligt påträngande och nära, och jag tänkte hela tiden; ”Du behöver inte ha det så här. Du behöver inte uppleva det här. Så här kan du inte ha det”…

Och dagen fortsatte.
Dagen snurrade på och jag sov och alternerade mellan sovrummet och soffan i vardagsrummet. I Alby, förstås! Inte hemma hos mig själv!
Och läkaren skrev tillbaka i ett mejl att jag alltid kan, om jag vill, ta kontakt med psykakuten, åka in till densamma för en bedömning och ett avgörande om jag kan få hjälp eller inte, eller om jag kan hantera situationen ändå, själv, med egenvård!
”Jour och bedömningsenheten”. Det heter så på psykakuten.
Jag har mött dem tidigare och de är rent otrevligt att sitta ner med dem och försöka att göra sig hörd och förstådd och förklara hur man mår och hur det är ställt med den mentala hälsan.
De försöker att avskriva sina patienter och de försöker på alla sätt att finna någon annan som kan ta ansvaret för den psykiska ohälsan.
I mitt fall försökte de att lägga över ansvar och skyldighet till mitt tillstånd på kommunen och Socialpsykiatri.
De har även hänvisat mig, efter flera års nykterhet, till Beroendemottagningen Capio Maria och de har också hänvisat mig till privata alternativ, eller till Svenska Kyrkan för ”själavård”. De har för många patienter. De måste ”jobba undan” så många som möjligt och de har inte plats för alla själar som kraschar och är trasiga. Med lite tur får man ett recept med sig hem på lugnande mediciner och de ber en återkomma när man i princip står på Västerbron och tänker hoppa.
Sist gången jag var på Bedömningsenheten, satt läkaren och ironiserade över ”alla mina diagnoser” och tyckte nog att jag var för ”städad, snygg och välvårdad”, för att må så dåligt som jag ”påstod”.
Läkaren och hans lilla assistent kom båda överens om att jag ”bara” var utmattad och trött och att jag skulle åka hem och sova! Jag blev så ledsen och förbannad att jag reste mig och gick därifrån. Inte fick jag någon adekvat hjälp den gången!
Händelsen står i mina journaler, dock att det var mitt val att avbryta bedömningen och att det var jag som under affekt avbröt samtalet och valde att gå.
Det står naturligtvis inte ord om hur illa de behandlade mig och de står inte ett enda ord om hur de förlöjligade mina diagnoser och hur de försökte att lägga skulden på mig eftersom jag är före detta missbrukare! Jag får skylla mig själv, eftersom jag själv drogat sönder min skalle och min mentala hälsa, det var/är deras inställning!
Det är detta jag har med mig, det var det jag hade med mig igår, när jag funderade på om jag skulle be om hjälp och räddning hos psykiatrin eller om jag skulle ”stå ut” en dag till och hoppas att nästkommande dag skulle bli bättre.

Och idag är det lite lättare. Än så länge känns det bättre och jag har inte den där rivande känslan av ångest i bröstet.
Jag ångrar djupt att jag blandade in min man under gårdagen och jag ångrar att jag försökte få vägledning av honom, för det blir bara konstigt och krystat i vår relation. Det känns som om det här är mitt eget lass att dra och eftersom jag upplever att ingen begriper och förstår, så borde jag hålla tyst och be de professionella om räddning och inte blanda in ”alla andra”…

Och jag borde åka hem och fortsätta att packa upp och städa i min nya fina lägenhet, försöka att njuta och glädjas åt det, och jag borde åka hem och ordna med en ny tid för Boendestödjaren som jag avbokade igår och jag skulle kunna sätta mig ner, hemma i min lägenhet i Enskede, och fixa med räkningar, ”bo in mig” och bara vara härligt ensam.
I skrivande stund kan jag inte avgöra vad jag vill och vad jag önskar, jag är så trött!
Jag får ta dagen som den kommer och med lite tur så får jag en mjukare dag idag, än dagen jag hade igår och med lite tur undslipper jag känslan av att gränsen är nådd, att jag är nära nu och att jag snart är där; Galenskapen.

Tack för ordet! Var rädd om dig! Ber om ursäkt för mitt ”dysterkvist-inlägg”…
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!
Väl mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s