Inget nytt under solen och jag…
Jag har givit upp och struntar i det mesta, för jag orkar inte. Jag skiter i det! Vill inte!
Det blir liksom ingen ordning på tillvaron.
Det blir inget ”flow” i vardagen!
Jag saknar lusten, viljan och motivationen att genomföra de enklaste göranden!
Jag skjuter upp sådant som egentligen måste göras och som tillhör de där vardagliga små ”måstena”, som att ordna och upprätta ett samarbete med den nya Boendestödjaren, eller träffa läkaren och kurator på Psykiatrin och jag har fortfarande en del papper som skall skrivas under och skrivas på för den nya lägenheten och jag skjuter på det, somnar om och gråter en skvätt, för jag orkar bara inte.
Idiotiskt och korkat, kan tyckas, men jag håller inte ihop längre.
Minsta lilla sak, minsta lilla motgång, och jag faller igenom och ger upp!
”Vill inte! Orkar inte! Ge mig luft och varför ska det vara så här”? Jävla tugg!
Ibland får det lov att räcka med att mata katterna och komma upp ur sängen, som en god vän sa till mig..!
Inget nytt under solen således och jag…
Jag har givit upp och struntar i det mesta, för jag orkar inte. Jag skiter i det! Vill inte!
Somligt gör jag för att det är bra för mig, sägs det.
Jag har skrivit det förr, men jag tar mina vardagliga promenader, motionerar och tränar, och jag ser till att äta bra och ordentligt för att jag måste, och jag vilar för återhämtningens skull och jag använder mig av Mindfulness och eftertanke, för att ge hjärnan positivitet och nya tankebanor.
Men somligt blir inte av. Just nu skriver jag inte alls. Jag orkar inte!
Jag struntar i att rita och måla!
Jag har ingen ork att läsa och följa upp nyheterna, och jag som brukar vara bra på det, att läsa och inhämta information och finna nöje i nyheter och vara uppdaterad, men NEJ! Inte nu! Orkar inte!
Och osmakligt nog får jag svårt att komma in i en dusch eller ner i ett bad, för det blir fullständigt oöverstigligt! Och jag ”borde” och jag ”skulle kunna” och jag ”måste” städa, dammsuga, tvätta, vika in tvätten, betala räkningarna, damma, bädda rent i sängen, laga kläder, få ordning på mitt nya hem, vara hemma hos mig själv i Enskede och ”fixa och greja” och jag ”borde” mejla Försäkringskassan, Psykiatrin och Socialförvaltningen, för det finns en plan om ett gemensamt möte och en gemensam sammankomst, för att prata om problematiken kring min person och jag upplever att det åligger mig att planera och genomföra själva mötet. JAG ORKAR INTE!
Inget nytt under solen således och jag…
Jag har givit upp och struntar i det mesta, för jag orkar inte. Jag skiter i det! Vill inte!
Och jag tycker så synd om min kärlek och man, som ska stå ut med mina märkliga nycker och mitt förbannade humör.
Jag fattar inte att han vill vara med mig och att han står ut! Är han en martyr månne och självplågare? Hans liv skulle kunna vara så mycket mer, så mycket festligare, och så mycket bättre utan mig och mitt förbannade ”sätt”… men han hänger kvar! Fråga mig inte varför?
Och jag blir irriterad när jag känner att ingen begriper och ingen förstår min situation och när jag får frågor som; ”När kommer det här att gå över”, eller; ”Du måste göra något för att må bättre, så här kan du inte ha det”… ”Finns det ingenting någon kan göra, för att du ska må bra igen”.., då kan jag bara sucka eller explodera av utmattning! Begriper ni inte?
Och jag är så trött och blir tyst och mållös, för jag orkar inte berätta och prata om allt det som skaver, gör ont och ansätter min själ, och jag orkar inte prata och förklara om allting som gjorts för att få rätsida på min psykiska ohälsa, och jag kan inte ta ett varv till och beskriva vad som uträttats och vad som kan tänkas göras för att vemodet och tungsinnet ska lämna mig. Och kan och vill jag inte förklara och förtälja hur det är, för att jag blir bara så less och trött och.., ja’, då blir det svårt för andra att begripa vad det är som sker med mig… Ett moment 22 kanske?
Vem orkar och vem har kraften att igen och omigen förklara, berätta och grotta i depressioner och nedstämdhet? ”Fattar du inte? Kan du inte känna empati, så skit i att fråga”… Jag får stå ut! Jag får leva med det här! Det här är vad som blev för mig och jag får finna mig i det… Kronisk depression…
Jag är så trött på detta. Jag är så oerhört urless på att inte kunna känna glädje, förnöjsamhet och tacksamhet över att jag får leva och faktum är att jag skiter i vilket. Jag struntar i det… Uppgivenhet!
Inget nytt under solen således och jag…
Jag har givit upp och struntar i det mesta, för jag orkar inte. Jag skiter i det! Vill inte!
Och livet snurrar på!
Jag är inte längre med i livsruset och jag är mer av en betraktare än en deltagare i världen!
Ibland vet jag inte på vilket ben jag ska stå för att åtminstone försöka att vara med och deltagande! Och ibland vet jag inte vad jag ska göra med allt det som värker sönder min själ och jag känner att omgivning bara är oförstående och jävligt sympatilösa…
Och jag känner att jag straffas, att Karma har hunnit ifatt mig, och att jag fått det här melankoliska apatiska tillståndet, för att jag levt som jag gjort och för att jag måste ”betala tillbaka” för det dåliga valen jag gjorde under min tid som missbrukare…
Jag var en dålig människa och för detta betalar jag idag med sorg, söndervärkt hjärta och själ, och en ständigt skavande tärande ångest.
Inget nytt under solen således och jag…
Jag har givit upp och struntar i det mesta, för jag orkar inte. Jag skiter i det! Vill inte!
Ta hand om dig! Var rädd om dig därute i världsrymden… Jag krigar på! Jag ska överleva det här! punkt!
Tack för uppmärksamheten och må gott!
/ Arthur
(Foto; Per Lundström)
Vardagliga Anteckningar... 