Man tror ju gärna att man på något sätt ska bli ”fixad”, ”lagad” och ”räddad” när man är i kontakt med sjukvården och psykiatrin… Och jag klämmer ur mig; ”Jag är alltså körd! Det är så här jag ska leva nu? Är det så här jag ska ha det”!?

FullSizeRenderVeckan som gick…
Psykiatrin. Läkareländet och träbocken kuratorn.
Bokad tid. Möte och samtal…

Jag känner mig bortglömd, bortprioriterad och väldigt ensam i mitt vemod.

För övrigt är jag arg! Förbannad! Vill slå någon förbannat hårt över truten och funderar allvarligt på att klippa till skatan! Det vill säga läkareländet!

Man tror ju gärna att man på något sätt ska bli ”fixad”, ”lagad” och ”räddad” när man är i kontakt med sjukvården och psykiatrin.
Naivt nog så hoppas man och hoppas, att det ska finnas någonting som gör underverk och åstadkommer mirakler! Man vill ju liksom bara få leva lite till, njuta och känna av hösten och den höga klara luften.
Och dumt nog så tror man, eller jag i det här fallet, att det skall ha funnit ett botemedel och ett litet piller, som har förmågan att skingra allt det svarta i huvudet och skrämma bort alla monster under sängen och i grubblerierna, och slutligen få en att utbrista; ”Fan vad jag mår bra”! Fortsätt läsa