Man tror ju gärna att man på något sätt ska bli ”fixad”, ”lagad” och ”räddad” när man är i kontakt med sjukvården och psykiatrin… Och jag klämmer ur mig; ”Jag är alltså körd! Det är så här jag ska leva nu? Är det så här jag ska ha det”!?

Veckan som gick…
Psykiatrin. Läkareländet och träbocken kuratorn.
Bokad tid. Möte och samtal…

Jag känner mig bortglömd, bortprioriterad och väldigt ensam i mitt vemod.

För övrigt är jag arg! Förbannad! Vill slå någon förbannat hårt över truten och funderar allvarligt på att klippa till skatan! Det vill säga läkareländet!

Man tror ju gärna att man på något sätt ska bli ”fixad”, ”lagad” och ”räddad” när man är i kontakt med sjukvården och psykiatrin.
Naivt nog så hoppas man och hoppas, att det ska finnas någonting som gör underverk och åstadkommer mirakler! Man vill ju liksom bara få leva lite till, njuta och känna av hösten och den höga klara luften.
Och dumt nog så tror man, eller jag i det här fallet, att det skall ha funnit ett botemedel och ett litet piller, som har förmågan att skingra allt det svarta i huvudet och skrämma bort alla monster under sängen och i grubblerierna, och slutligen få en att utbrista; ”Fan vad jag mår bra”!

Det hon säger till mig under vårt ”möte”, läkaren på Rosenlunds Psykiatri är; ”Du vet ju att vi uttömt alla, i stort sett, medicinska preparat och jag kan ju läsa mig till i dina journaler att du i stort sett är ”sönder-terapeut´ad” och jag har ingenting i bakfickan som kan hjälpa dig! Vi, och du själv framförallt, har gjort vad vi kunnat och det allra tråkigaste är att vi bara kan avvakta och hoppas att det blir bättre med lite mer tid”!
Jag börjar naturligtvis att gråta, läkaren kan inte se på mig, förbannade fegis och jag som för övrigt avskyr att gråta inför andra människor!
Och jag klämmer ur mig; ”Jag är alltså körd! Det är så här jag ska leva nu? Är det så här jag ska ha det”!? Och det finns inga ord som kan trösta mig.
Det finns ingenting som hon, läkaren, hon som kan gå hem och sova gott efter sina strapatser med ”sjuka” människor, kan säga till mig för att få tyst på alla vrålen i kroppen och få mig att återfå hoppet och tron på livet och tillvaron! ”Jag är körd, med andra ord”, upprepar jag, ”jag är slut här och jag kan bara vänta tills det möjligen blir bättre och lättare? Jag överlever inte detta! Eller”?
Hon ler lite tröstande, tafatt och rent löjligt, säger ingenting mer, utan nickar jakande och försöker att se medlidsam ut. Hon misslyckas! Jag tror inte att hon bryr sig, egentligen! Hon skiter i vilket!

Och återigen kan jag bara sätta mig på tåget och åka hem, gråta en skvätt och somna om…
Känslan jag har är att de givit upp!
Jag är över… de kan inget göra…
Och det hon, läkareländet, tuggade och ältade mest vid detta besöket, var Försäkringskassan, politikerna och de bakbundna händer hon upplever att hon har! Det är bara en massa förbannat jidder! Och jag ska höra av mig om jag ”kommer på en lösning”..? Jag begriper inte vad som händer! Är jag avslutad nu? Har de verkligen givit upp? Är det bara jag kvar, med allt det mörka som bebor min själ och mina tankar?
Jag kan lika gärna ta till flaskan igen… Skiter i vilket… Supa som fan!
Det sistnämnda är inte sant! Jag är bättre än så! Men… tanken har minsann slagit mig…
Det finns inget mer! Uppgiven!
Hon, läkareländet, erbjuder mig inte heller fler och mer tätt-liggande enskilda samtal!
Inga nya mediciner och definitivt inget hopp. Jag upplever att de ger upp där, sätter punkt, och nu får jag klara mig själv!

Grattis! Ett stort jävla GRATTIS till mig… Och jag som fyllt år och allt…

Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)