Tidigt i morse satte jag mig ner vid datorn för att skriva till psykiatrin… Och resultatet? Ja, det blev, som jag delar med mig av i inlägget, en röra av känslor, upprördhet och vemod… Summan; Sorg, meningslöshet och förvirring!

IMG_0740 2Tidigt i morse satte jag mig ner vid datorn för att skriva till psykiatrin, igen, för att försöka få rätsida på mina grubblerier och på det som blivit en loop av mindre bra tankar och ännu större grubblerier i mitt medvetande. Efter det senaste märkliga och konstiga mötet med läkaren och kuratorn på Rosenlunds Affektiva Mottagning, har mitt ältande och mina fantasier förvärrats och jag får inte tyst på allt som pågår i skallen! Det går åt mycket energi till att tänka och fundera…
Och resultatet? Ja, det blev, som jag delar med mig av i inlägget, en röra av känslor, upprördhet och vemod…
Summan; Sorg, meningslöshet och förvirring!

Jag är så trött nu… Trött på att ha det så här och jag känner att min omgivning börjar få nog… Ensam, jag är fanimej ensam i denna röra!

Ta hand om dig där ute i världen och lev gott!
Väl Mött / Arthur

 

Hej och förmiddag XXX!
(Er övriga för information och dokumentation!)

Jag känner mig nödbedd att skriva några rader till dig, och er övriga i kontaktlistan, för att på något vis reda ut vad det var som verkligen ”hände” under vårt senaste möte på Rosenlunds Affektiva Mottagning den 21:a September.
Det finns somligt, som du sa och som du pratade om, som byggt bo i mitt medvetande och det finns andra saker som jag inte riktigt förstår och som blivit ett ältande hos mig!

Det kändes, för mig, som om du gav upp om mig och som om du, trots allt du sagt, lämnade mig och min psykiska ohälsa för mig att ensam ta hand om.
Jag upplevde det som om du ”avslutade” mitt ärende och som om, efter det att alla möjligheter är/var uttömda, inte kunde, kan eller ens vill, göra mer för mig. Samtalet under vårt möte handlade mer om Försäkringskassans brister, om politiker och om hur psykiatrin ser ut idag, än om mig som patient och vad som kan tänkas göras för mitt mående framöver.
”Vi får vänta och se tiden ann”, sa du, ”vi kan inte göra så mycket mer, men jag kan hjälpa dig med de mediciner du behöver och du får höra av dig om det är någon ytterligare medicin du skulle vilja prova en gång till”, det är/var ungefär innebörden av vad du sa till mig.
Det är är inte okej! Det är inte okej alls, längre!

Du och kuratorn, XXX XXX, kom för övrigt överens om att jag skall fortsätta träffa honom och att vi, jag och kuratorn, skall fortsätta att skriva på den ”vårdplan” som vi påbörjat, och till vilken nytta vet inte jag, men det ser förmodligen bra ut i all er dokumentation och ”omvårdnad” av patienterna, och vi kommer förmodligen, i bästa fall, att ses och samtal varannan eller var tredje vecka.
I övrigt önskade du att jag skall fortsätta som jag gör; motionera, äta ordentligt, vara social och utöva Mindfulness, för att hålla mig levande och ”på banan” och även ha tillgång till Lergigan när ångesten och dödslängtan blir som svårast.
Jag upplever att du tvivlar på hur det verkligen står till med mig och hur jag har det i min vardag!
Jag känner att du, och hela etablissemanget, har dubier kring hur jag har det och hur jag egentligen mår, eftersom jag alltid för mig väl, är vältalig och ser ”städa” och någorlunda välklädd ut. Det är till min nackdel i det här fallet!
Det finns tvivel hos er alla att jag är deprimerad, känner meningslöshet, förtvivlan och tröstlöshet, eftersom jag inte passar in i mallen för hur en deprimerad och vemodig patient beter sig och ”ser ut”, och för att jag inte följer ”mönstret” för densamma. Jag kan ha fel, naturligtvis, men min upplevelse är sådan att ingen egentligen ser mig och mitt kaotiska mående!
Och det spelar uppenbarligen ingen roll att jag försökt berätta och beskriva hur färgrad och påverkad jag är av min uppväxt och av min familjesituation, för bilden av en deprimerad person är inte överensstämmande med mig och det som du och ni övriga ser och läser in när vi väl ses för att reda ut min situation och mitt liv.
Det är väldigt sorgligt att ni tappat bort människans individualitet och att ni inte kan se bortom och bakom det som är visuellt och synligt, hos mig som patient!

Jag har ett väl fungerande intellekt och ett väl fungerande förstånd.
Jag är medveten och jag har en god förmåga att, med mitt förnuft, veta vad jag skall göra i paniksituationer och när jag själv inte orkar med min oro och ångest. Men mitt intellekt samarbetar inte på något sätt med min själ och min oro i kroppen, du och ni måste förstå det!
Det finns strategier och jag vet hur jag skall göra för att överleva och vara en överlevare, och även det ligger mig till last i den här livsröran.
Att söka akut och möta ”utredningsenheten” på Rosenlund är inte att tänka på för mig, för de gånger jag varit i kontakt med dem har jag bara blivit överkörd, bortprioriterad och väldigt illa bemött och med detta skrivet och förklarat vill jag få sagt att jag känner mig övergiven och borttappad även av dig som fackman och specialist!
Det kanske inte alls stämmer. Det kanske är jag själv som uppfattar saker och ting till min nackdel, men jag kan inte komma över att du bad mig hålla kontakten med kuratorn och höra av mig till dig om ”det skulle vara något jag önskar”!

Och oavsett hur jag kan tänkas känna inför ett nätverksmöte, med stress, ångest, oro och obehag, så önskar jag att du tar kontakt med Försäkringskassan och Socialpsykiatri så att vi alla kan samlas och prata om hur vi ska komma vidare, för själv är jag så trött efter alla dessa år av nedstämdhet och depression, att jag har tappat hoppet om att det någonsin blir bra igen, eller åtminstone bättre!
Jag är fullständigt medveten om att jag, i viss affekt, blev arg och irriterad när du sjösatte förslaget om ett Sip-möte utan att ha diskuterat saken med mig, men det finns en viss nödvändighet i att det blir av, för jag vet inte, ärligt och uppriktig skrivet, hur mycket mer jag ska behöva stå ut med! Det kan inte vara meningen att jag ska behöva leva mitt liv på det här sättet, kämpa och kriga varje dag, och det kan omöjligt vara meningen att jag ska behöva ha det så här och dessutom låta mitt knappa skyddsnätverk av vänner och mina egna strategier, vara de som tar hand om mig när jag själv inte orkar!

Jag känner mig missförstådd, förbisedd och borttappad, och jag hoppas att jag har fel när jag skriver så, men jag är och känner mig tvungen att få ventilera detta, då det upptar stora delar av min vakna tid. Det har blivit till ett grubblande, ältande och ett stort energidränage och jag vill endast få det här ur ”systemet” för att få lugn och ro!
Är jag avslutad som patient? Är jag klar och färdig hos psykiatrin? Är jag lämnad ensam att ta hand om mig själv och se till att finna lugn och ro, med hopp om att det går över..?
Ska jag bara ”vänta och se tiden ann och hoppas på bot och bättring”?
Och har du alls försökt att få kontakt med de ovanstående för att försöka finna en lösning?

Hör av dig till mig, när tid och tillfälle ges!
Som alltid så har alla inblandade Sekretessfrihet och kan, sinsemellan, diskutera och öppet prata om mig och min person utan några som helst hinder! Allt för att underlätta och för att kringgå alla eventuella svårigheter och olägenheter.

Väl Mött / Arthur 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s