Jag behöver inte längre försvara mig eller gå in i diskussioner om huruvida jag bara är lat, bekväm och slö, eller om jag är så pass utmattad och psykiskt slut, att jag av den anledningen inte orkar med världen och livet.

FullSizeRenderOm jag skulle uppdatera tillvaron? Hur är det egentligen?
Tänk om jag skulle skriva något schysst och bjuda på bra saker och tänka till lite grann, inventera det som är lätthanterligt i tillvaron, och skriva om bra och fina saker? Det ligger inte riktigt för mig just nu, men låt gå…

Fast… egentligen så är det inte så svårt, för jag vet vad som håller mig på benen och vad som får mig att falla.
Jag vet vad jag har och jag vet vad jag behöver, för att få benen över sängkanten varje morgon och jag vet också vad jag måste göra för att finna ett bättre mående.
I många hänseenden är jag lyckligt lottad och i andra aspekter kunde ju min värld vara lite mjukare. Det är lite väl kantigt, rutinmässigt och svårmanövrerat för tillfället. Livet alltså.

IMG_0829Jag vet, rent intellektuellt och förnuftsmässigt, hur jag fungerar numer och vad jag behöver skala bort och avlägsna i livet, för att få en följsammare tillvaron.
Det sistnämnda är oerhört svårt, för jag var en människa och man med ambitioner och en omättlig aptit på livets roliga och framgång.
Det är mina närmastliggande referenser i livet, att vara ”med”, att ha ambitioner och vara ”på”.
Det är min källa och mina referenser när jag tänker tillbaka på mitt varande och den jag var och skulle vilja vara, igen…
Nu fungerar ju inte livet så.
Livet är lite mer komplicerat än så.
Människan som individ är mer tilltrasslad, invecklad och sinnlig än vad man kan tro, för om man inte lyssnar till koppens signaler, så kraschar man. Det sker hela tiden och överallt. Det börjar bli ganska ”vanligt” med trasiga människor och själar som inte orkar med livstempot!
Och om man inte kan lyssna på sin kropp och sin fysik, så tar psyket vid och försöker att ställa balansen tillrätta igen. Eller tvärtom…
Är man inte lyhörd, när man ”brakar in i kaklet”, så är jag rädd för att den mentala hälsan tar ut sin rätt och det blir fel, obalans och psykisk ohälsa av det. Och jag vet ju det! De flesta människorna är medvetna om fysikens och psykets samspel och att det ena är i påverkan av det andra, och ändå… ändå fortsätter man att leta efter mer och mer och ambitionsnivån är i ständig influens av andra medmänniskor.
Jag vet ju, och visste, att jag som människa inte är skapad och gjord för att ha ”tusen bollar i luften”! Jag är inte en människa som kan ha ”flera järn i elden” och vara ”på” hela tiden och ändå så ångade jag på under många år och det gav ju resultatet att jag brakade samman och inte kunde hålla ihop längre.
Sedan var det många andra aspekter som gjorde att jag föll igenom och inte kunde hålla mig till livet, men jag tänker att om jag bara lyssnat, om jag bara hade uppmärksammat och försökt att ta det lite lugnare, så kanske jag hade varit hel och mer sammanhållen… Om jag bara hade förstått att jag är skör och känslig, då kanske jag hade…
Om inte OM hade varit, eller hur?
Det går alltid bra att vara efterklok och tänka till och använda förnuftet när man väl har facit i handen! Men å andra sidan; Bättre sent, än inte alls! Klyscha, jag vet, men det gör det inte mindre äkta och riktigt.

IMG_0570

Dessa högt älskade husdjur!

Jag har svårt att finna acceptans i att jag är kroniskt deprimerad.
Jag har väldigt svårt att acceptera att jag inte orkar, inte kan och inte har kapacitet nog att ibland ta itu med vardagen, utan ägnar dagarna åt att slita på parketten mellan sovrummet och vardagsrummet.
Men jag har mina husdjur och jag har några få goda vänner, som hörs av ibland.
Jag tar mina promenader och jag försöker, så gott det går, att träna och motionera. Det är bra! Det är förbannat bra jobbat av mig!
Och jag har blivit bättre på att äta rätt och försöka att ta det lugnt och inte företa mig för många saker på en och samma dag, eller ens samma vecka.
Det kräver mer planering numer. Det krävs eftertanke och planläggning för att jag ska orka med och för att jag ska hålla ihop en hel vecka.
Återhämtningen för mig har blivit så lång och jag behöver mycket tid för att hinna återsamla energier och uthållighet. Fördelen är att de flesta omkring mig vet om det och jag behöver inte förklara mig när jag inte orkar eller inte har lust. Jag behöver inte längre försvara mig eller gå in i diskussioner om huruvida jag bara är lat, bekväm och slö, eller om jag är så pass utmattad och psykiskt slut, att jag av den anledningen inte orkar med världen och livet.
Slutligen måste man också inse, att livet, just nu, ser ut som det gör och att man kanske är en duglig individ ändå, även om man ”ligger samhället till last”. Man duger ändå och man är okej i alla fall! Det måste man påminna sig om!
Positivt tänkande! ”Pungen i kläm, jajamän’…”

Och, för övrigt, är intentionen alltid, för mig i alla fall, att kunna återgå till arbetslivet och få vara en del av människorna och samhället! Det tycks bara ta längre tid än vad jag hade förväntat mig. Tiden går ju liksom… Man vill ju få leva! Man vill ju få vara delaktig i världen, och det oavsett om dödsångesten och självmordstankarna övermannar en, dagligen…

Jag duger i alla fall! Du duger du med… Vi får inte glömma bort det bara, i allt det där förbannade nattsvarta som hugger en emellanåt!

Tack för din uppmärksamhet! Var rädd om dig!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur

(Foto; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s