En helg med mycket vila och en hel del regn. För ovanlighetens skull har jag inte haft dåligt samvete för att jag sovit, vilat och faktiskt inte gjort någonting alls.

19511147_10211483065926998_732021525635813795_nEn helg med mycket vila och en hel del regn.
För ovanlighetens skull har jag inte haft dåligt samvete för att jag sovit, vilat och faktiskt inte gjort någonting alls.
Jo, jag har klappat varma kattmagar och slötittat på teve.
Sovit i soffan och ätit god och bra mat.
Jag har haft sällskap av min kärlek och man, som fortfarande är förkyld, men han har dock haft sin lediga helg, och hans humör och person lyfter mig.
Tacksamt!

Den senaste tiden har huvudvärken kommit krypande.
Hortons Huvudvärk. Vidrigt som fan! Det oroar mig! Det gör mig nervös!
Det trycker bakom höger öga, ner i munnen, över höger sida av överkäken och letar sig ut över örat och upp mot tinningen och höger sida av pannan.
Det spänner och trycker. Det blir ömt och ömhudat.
Det stramar och pressar bakom ögat och ibland rinner det i näsan och höger öga.
Jag har inte haft några ”skov” eller direkta attacker, men värken ligger där och liksom väntar och oroar mig, för det skulle kunna bli till djävulsk smärta och outhärdlig plåga.

Attackerna kommer alltid utan förvarning och angriper mig så svårt och hårt, att jag inte kan sitta still, utan blir tvungen att vanka och gå av och ann i lägenheten.
Ibland har jag krupit omkring på alla fyra, för att värken är så fruktansvärt outhärdlig.
Ibland har jag slagit huvudet i golvet eller väggen, för att smärtan ska upphöra. Idiotiskt, jag vet, men man tar till det mest konstiga tilltag för att undkomma värken och det finns ingenting som hjälper och underlättar.
Men så här långt har jag klarat mig med några värktabletter, men oron finns där att jag ska hamna i svåra skov och i värsta fall behöva uppsöka sjukhuset akut, men jag har klarat mig. Hittills har jag haft tur! Tacksamt!

IMG_0766

Höger öga efter en attack av Hortons huvudvärk, får ögat att dra ihop sig något…

Efter en attack och dagar av skov, brukar höger öga krympa ihop.
Det blir mindre och smalare och jag har upptäckt, med år av attacker och värk, att höger sida av ansiktet är lite snedare och lite mer hopdraget. 
Jag har också upptäckt att det känns som om nerverna sitter utanpå ansiktet och hjässan, just där huvudvärken ansätter mig, och jag är extra känslig över huden där.
Men som sagt, så här långt är det okej!
Så här långt har jag klarat mig och för det är jag tacksam!
Jag är i och för sig inte förvånad över att värken ligger och lurar, för det brukar komma som ett brev på posten när jag är stressad, psykiskt!
Den psykiska stressen, som tar min energi.
Den mentala påfrestningen, som skapar anspänningar i kroppen och huvudet. Psyket som inte längre klarar av osäkerhet, oro eller ovetskapen om hur framtiden och livet kommer att se ut. Jag har fortfarande svårt att hantera livets påfrestningar och tillvarons ständiga oro.
För övrigt har jag väldigt potenta läkemedel, om och när huvudvärken bestormar mig. Tacksamt! Oerhört räddande och tacksamt!

21314786_1957208671203271_7542123305142671120_nDet har varit mindre bra med promenader den sista tiden.
Det känns som om kroppen och huvudets surr behöver återhämtning. Vila.
Det har känts som om jag, fysiskt, inte orkat eller haft lust att ta mina promenader och vara ”duktig”.
Jag har inte tränat alls!
Jag har inte motionerat!
Omänsklig trötthet och omänsklig ovilja har inhyst mitt mående och för en gång skull har jag lyssnat och bara vilat och tillåtit mig återhämtning.
Men… jag känner ju att jag behöver motionen och träningen! Jag vet ju att det är bra för mig, men INTE alls för psyket och för den mentala hälsans skull, för det kan kvitta upplever jag, det gör absolut ingen skillnad, men däremot för att kroppen börjar bli lite äldre och för att jag inte alls uppskattar att kroppen, huden och utseendet börjar acceptera jordens dragningskraft och för att jag är rädd för att bli äldre och sjuk.
Man måste hålla igång kroppen, för att kunna hålla igång.
Man måste se om sig själv, ta hand om sig och sitt, för att orka med ett längre liv och mer äventyr och livsfrågor.
Kroppen och hela mitt jag ska ju hålla några år till, så jag skulle ju kunna… Jag skulle behöva och kanske att jag borde… se till att träna och motionera, men dessa dagar har jag valt att vila, sova och återhämta mig.
Jag och kroppen behöver det också! Sova!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s