En Prosadikt jag publicerat tidigare… ”Om jag håller om mig själv”… Prosapoesi om döden, saknaden och uppvaknandet av romantiserande minnen… / Arthur

Han dog i november tvåtusensex, således snart elva år sedan.
Jag talar med honom, fortfarande, varje dag.
Jag samtalar, ber om vägledning och saknar, fortfarande, varje dag…
Grälar ibland, romantiserar andra gånger och grubblar fortfarande över om det var mitt fel, om jag bär skuld, i hans död och om jag hade kunnat göra annorlunda…

Prosadikten jag publicerar idag, kom till för några år sedan och det efter en tur på tunnelbanan, där jag på en tunnelbanekarta fann ”vår” gata och ”vårt” promenadstråk i Hammarbysjöstad, där vi delade vårt liv….
Saknad, sorg och även glädjen, sköljde över mig, och likaså lyckan av att få ha lärt känna den mest roliga och tokiga människa, som vandrat på den här jorden.

Till dig, som kanske saknar, längtar, grubblar och väntar, återpublicerar jag prosadikten ”Om jag håller om mig själv”…
Kanske till tröst, kanske för  minnena, eller bara för att….
Väl Mött / Arthur Fortsätt läsa