En Prosadikt jag publicerat tidigare… ”Om jag håller om mig själv”… Prosapoesi om döden, saknaden och uppvaknandet av romantiserande minnen… / Arthur

Han dog i november tvåtusensex, således snart elva år sedan.
Jag talar med honom, fortfarande, varje dag.
Jag samtalar, ber om vägledning och saknar, fortfarande, varje dag…
Grälar ibland, romantiserar andra gånger och grubblar fortfarande över om det var mitt fel, om jag bär skuld, i hans död och om jag hade kunnat göra annorlunda…

Prosadikten jag publicerar idag, kom till för några år sedan och det efter en tur på tunnelbanan, där jag på en tunnelbanekarta fann ”vår” gata och ”vårt” promenadstråk i Hammarbysjöstad, där vi delade vårt liv….
Saknad, sorg och även glädjen, sköljde över mig, och likaså lyckan av att få ha lärt känna den mest roliga och tokiga människa, som vandrat på den här jorden.

Till dig, som kanske saknar, längtar, grubblar och väntar, återpublicerar jag prosadikten ”Om jag håller om mig själv”…
Kanske till tröst, kanske för  minnena, eller bara för att….
Väl Mött / Arthur

Om jag håller om mig själv…

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Minnen faller in, ifrån höger och ifrån vänster.
Surrar runt och berättar om sommardagarna vid klipporna, när jag njöt av solen, en bok och du badade med fiskarna i viken. Du älskade att bada, simma och dyka.
En man som älskade havet, naturen och bara ville få simma bort från allt.
Komma långt bort och aldrig mer återvända.
Vi hade kaffe och smörgås med oss. Dukade upp på klipporna under solen och njöt av värmen och av varandras sällskap.
Jag väljer att romantisera. Jag väljer att minnas det som var bra, bäst och gott.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…

FullSizeRender (3)Och om jag låter min blick vandra vidare, på tunnelbanans kartor, kan jag skönja skärgårdens öar där vi luffade runt med mindre packning och vin.
Vi hyrde cyklar och cyklade runt, under varma sommardagar. Stannade upp och grälade om vägar, riktlinjer och hur vi hade kunnat komma vilse…
Sena Söndagsmorgnar när vi kamperade en hel dag i sängen. Vi slumrade till, pratade med varandra och åt pizza direkt ur kartongen, och till frukost.
Tog promenader och stannade till någonstans och dela på en lunch.

Och om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Och detta som var så vackert, målades i svart.

Och den där sena eftermiddagen i november, när dagen började med ett plus ett och avslutades minus en. Två blev en och jag ensam kvar, där i våningen.
Stod ute på terrassen och såg och förundrades, att världen verkligen fortsatte att snurra runt, utan dig.
Bottenlösa havens känslor.
Avgrundsvrål och dansade vals. Galen…

Och det där märkliga, att vara två vid frukost och ensam kvar till kvällen och middagen.
Det är konstigt att ha djupodlade samtal framför tv:n, för att senare inte ha ord att uttrycka.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s