Jag fick en helt ny och nyanserad bild av henne, Fru Göranzon, som skådespelare och människa; Jordnära, kunskapshungrig och själsmedveten. ”Somliga saker är inte så viktiga längre”, som hon sa i intervjun.

sanningmarie2_992

Bilden är hämtade via Svt.se

Jag såg, på kunskapskanalen, en inspirerande och uppfriskande intervju med skådespelaren Marie Göransson, för några dagar sedan.
Det gav mig matnyttighet om livet.
Jag kände att den här kvinnan har levt sitt liv och låtit sig inhämta medvetenheten och insikterna om livets storhet. Hon har tagit till sig av livets betydelse och inte kört fast i bitterhet och beska…

Att leva är svårt, att låta sig bli eftertänksam och självmedveten, kan vara ännu svårare.
Jag fick en helt ny och nyanserad bild av henne, Fru Göranzon, som skådespelare och människa; Jordnära, kunskapshungrig och själsmedveten.
”Somliga saker är inte så viktiga längre”, som hon sa i intervjun.

Och hon berättade om tafsande manliga kollegor, detta långt innan den uttjatade och evigt geggiga #metoo-kampanjen rullade över landet, och hon talade om kladdande regissörer på Dramaten, då hon var ung och dansös, och hon berättade om kvinnornas och flickornas utsatthet och att överträdelserna av de manliga kollegorna var något de bara ”fick finna sig i! Det var bara så”.
Männen fick ta dem på brösten. Ja, eller fick och fick… De tog sig friheten och kvinnorna teg! Männen på Dramaten fick kladda dem på rumpan och det ”hörde liksom till”.
Och hon sa också, inte ordagrant förstås; ”Visst blev vi skadade och visst gav de där kladdande männen oss ont i magen, ångest och oro, men vi hittade olika lösningar för att komma undan dem och vi hittade på olika utvägar för att undvika dem, men inte fan var det bra! Vi bara fann oss i det, men visst sjutton blev man skör, utsatt och skadad”…

Något i intervjun som fastnade hos mig var när hon pratade om att bli äldre och mer insiktsfull och när livet och tillvaron krymper.
”Det enorma och stora livet drar ihop sig på något sätt”, förklarade hon…

”Livet som är så stort, så som vi ser det, drar sig samman på något vis och somliga ting blir viktigare än andra”.
För allt de där som finns och existerar i utkanten av livet, det som finns ute i periferin, det som människor strävar efter och önskar, som saker, vänner, dyra prylar, en fin karriär, kläder och märkesvaror som man kanske längtar efter, tappar värdet och skalas liksom bort och kvar blir allt det där som är de faktiska värdet i livet.
Det drar sig samman och krymper. Livet blir mer glasklart och mindre mång-nyanserat. Livet blir mindre och mer ”rätt-på” och ”tätt intill”.

”Jag bryr mig inte längre så mycket om den där dyra servisen som jag har efter min mamma, för det gör inget om barnbarnen skulle ha sönder ett fat eller två. Saker har inget värde för mig längre och jag imponeras inte heller av dyra bilar, kläder eller prylar, för mitt livsfokus har landat hos mina barnbarn och hos dem jag älskar och tycker om att ha nära. Mitt liv cirkulerar numer kring människor som skrattar och gläds, mina vänners välmående och hur viktigt det är att vara medmänniska och snäll! Prylar och status är inte viktigt längre! Det kanske var det under en tid i livet, men inte nu”!
Livet ”kokas ner” och blir mer direkt och mer snävt, men på ett positivt sätt, så att säga.
Livet blir inte så skrytsamt, när man skalar bort det som egentligen saknar betydelse.
Hela själsjaget och livsögonblicken av kärlek och glädje blir större och mer tydliga när man kommer till insikt om materialismens obetydlighet, för det är inte viktigt längre. Det är bara saker och det är alltid utbytbart. Det viktiga är dem man har omkring sig och att få uppleva glädjen och kärleken…

IMG_1017

Sommarbild…

Och jag har grubblat på det där, naturligtvis.
Det fastande hos mig, det där med livets storhet men i ett mer nedkokat tillstånd! Dock inte på ett besvärande sätt, utan mer på ett igenkännande och insiktsfullt vis.
Och jag har funderat och skrivit ner mina grubblerier och jag tänker att det är där jag är och det är där jag befinner mig…
Prylarna och de vackra sakerna jag önskar mig och vill ha, och hade, saknar betydelse.
Jag bryr mig inte längre om dem, och det även om det kan vara njutbart och härligt det också!

Jag har en gång förlorat allt jag ägde och det jag har idag är det jag behöver, varken mer eller mindre…
Och döden har blivit en stor del av mig och jag tänker ofta på döden och vad som händer efteråt och hur jag själv kommer att lämna livet på jorden.
Döden har blivit så närvarande och jag själv har blivit så medveten om min dödlighet och tillvarons förgänglighet.
Detta skedde när min tidigare man och kärlek dog, för med honom försvann ju hela mitt liv och hela min tillvaro! Och allt jag ägde och hade, försvann med åren som gick efter hans död och det som blev kvar var jag, destruktiviteten och ensamheten.

Och när man förlorat allt och dessutom tappat bort sig själv i livets sus och dus och missbruk, då kommer, så småningom, insikterna och medvetenheten om tillvarons egentliga värden och livets egentliga betydande innehåll. Dock efter år av nykterhet och tillfrisknande bör påpekas, men det kommer till en om man är öppen för det.
I annat fall tar bitterheten och missunnsamheten över och skuldbeläggandet av alla andra i omgivningen blir ett honnörsord, för det var aldrig mitt fel att livet blev ett helvete!
Jag har sett dem, människorna som är fyllda av ilska och bitterhet. Jag vet hur det ser ut… jag har själv varit där…

Visst är det roligt med en vacker Rolexklocka eller en fin väska från Louis Vuitton, men i slutändan har de inget som helst värde, för det är dem du uppskattar och dem du känner som din familj och de som står dig närmast, som är livsviktiga och betydelsefulla…
Den där klockan får du i alla fall inte med dig när du dör och det är fullständigt betydelselöst hur mycket du har och hur mycket du äger, för när det väl kommer till kritan, när det väl gäller, så är det glädjen, livet och kärleken du sätter värde på och inte din bil, din karriär, din vackra servis eller ditt skrytsamma sätt…

När man kokar ner livet och tillvaron, så blir det inte så mycket kvar och det som blir kvar är det som är viktigt… Buljongen av livet. Essensen av själen och tillvaron.
Det gäller bara att komma dit, insupa kunskapen, insikterna och medvetenheten och sedan få dem att fästa vid i kroppen…

Hon är en cool kvinna, Marie Göranzon.
Jag fick en helt annan bild av henne, som skådespelare och människa; Jordnära, kunskapshungrig och själsmedveten.
Jag kunde känna igen mig i mycket av det hon sa och berättade i intervjun, vad gällde livet och livets egentliga avgränsningar, och jag kunde känna att jag hade, eller har, en del gemensamt med henne…
Vi är ganska livskloka båda två och vi har en del livskunskaper som ingen kommer att kunna ta ifrån oss…
En insikt och ett vetande som jag blev påmind om, när jag lyssnade till intervjun, och det påminde mig om det som är det viktiga i livet…
Kärleken… Kan det vara så?
Är det inte så, tror du?

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s