”Nu får du fanimej ge dig! Det räcker nu! Ryck upp dig och sluta vara så förbannat gnällig! Det blir inte bättre av att göda nedstämdheten med gnäll, sorg och negativitet”..!

images (5)jgt Blogger RingvallDenna evinnerliga trötthet, som inte vill lämna mig ifred.
Det har varit några dagar nu, då jag inte fått någonting gjort och soffan och sängen har lämnat stora avtryck på min kropp.
Vilar, sover, vilar igen och bebos dessutom av en stor tyngd i kroppen. Dissekerar jag tyngden, undersöker vad det är som känns och trycker i mitt innersta, så är det sorg, rädsla och ångest jag finner.
De dansar och härjar i min kropp, rädslorna och ångesten, med tillhörande skuld, de lever om i bröstet lite som de vill. Det väcker min oro. Oroväckande…

Jag kan gråta för nästan ingenting, dock är jag inte alls bekväm med att visa mina känslor för mitt sällskap, det vill säga min kärlek och partner, det uppstår genans.
Vad står det för? Vad är det?
Jag är en fegis… Jag är obekväm…

Jag blir besvärad och generad…
För övrigt är min kärlek, tillika partner, livrädd för känslor… Det färgar av sig på mig, det gör det, rädslorna för känslorna och blottläggandet av sinnesstämningen, och det är väl kanske inte så bra.

Som alltid; Jag är omtänksam och jag är alltid hänsynsfull… åsidosätter mig själv och tillåter andra att manövrera min tillvaro. Kanske är det jag som är feg? Kanske är det jag som måste ta mer plats och ”gå på” och låta mina känslor svämma över och spela upp hela sitt register?
Jag blir trött och matt av det där. Jag blir så förbannat uppdämd och får inte utlopp för det som behöver svälla över… tröttsamt. Trött. Sorgligt. Fegt!

IMG_1202Jag får panikångest och oron kryper, rent fysiskt, i mina armar och ben som insekter under huden. De kryper och krafsar under skinnet… Det finns mediciner för sådant!
Nervryckningar i armar och ben stör mig när jag vilar eller ser på teve, och jag svär och förbannar min kropp som inte vill som jag vill. Det finns preparat för sådant också, om besvären blir för stora!
”Lugn och fin nu! Det går över! Andas och ta det lugnt”!
Och jag blir irriterad när jag hör de inre rösterna, de som delgivit mig sina kunskaper och sitt vetande, de belästa och ”de som vet sin sak”, att jag måste meditera mer, jag måste promenera mer och jag måste motionera och utöva Mindfulness! Jag kokar över av ilska och sorg, för jag gör det jag ska och jag gör det andra berättar är bra för mig, men somliga dagar fungerar det inte alls…
Och jag får ångest av det! Jag blir förbannad! Jag blir vansinnigt irriterad när andra tror sig veta vad som är bäst för mig och vad som är botemedlet för mina känslor och min depression.
Det är så sorgligt! Det är så outgrundligt tråkigt och tragiskt!

En vän sa till mig; ”Nu får du fanimej ge dig! Det räcker nu! Ryck upp dig och sluta vara så förbannat gnällig! Det blir inte bättre av att göda nedstämdheten med gnäll, sorg och negativitet! Fan, du får lova att se på livet med andra ögon och vara mer positiv! Gör något, människa”..!
Och jag tar åt mig! Jag försöker lite mer och lite till! Jag vill ju !
Jag anstränger mig och det bäddar, som alltid, för känslor av nederlag och ”misslyckande”! 
Inte ens det klarar jag av! Inte ens det som är det enklaste att utföra, orkar jag med och då slår det mig igen, när det är som värst; ”Vad fan är meningen med det här? Varför finns man till om ingenting tycks hjälpa och underlätta tillvaron i all denna förbannade gegga? Varför drabbas jag och vad är det jag ska lära mig och ”se” i allt det här? Vad är meningen med livet? Egentligen”?

IMG_1199Och Psykiatrin ”räddar” mig inte. De har i stort sett givit upp. Det är min känsla, men jag befarar att den är sann!
För kuratorn, som jag mötte härom dagen, bokade ingen ny tid för mig, för han ansåg att jag var ”stabil” och ”stadig” och att jag skulle höra av mig om jag hade ”behovet” av samtal.

Han har inte lyssnat till mig!
Han har inte hört ett ord av vad jag sagt!
Jag sa till honom att jag verkligen behöver samtalen och att jag behöver någon form av yttre distraktion, och ändå; ”Du får höra av dig när du finner behov av det”! Inte ett ord om någon annan typ av terapi eller samtal! Inte ett ljud om mitt behov av konstruktiva diskussioner och dialoger!
Jag är fullständig lämnad åt mig själv…

Och jag blir förbannad! Jag blir arg! Men som alltid… Jag sa inget! Jag yppade inte ett ord! De anser förmodligen att jag är färdigbehandlad och klar och, som min väninna sa; ”Nu får du rycka upp dig och klara dig själv! Sluta gnäll och gör något, människa”…

Inte heller läkaren på Psykiatrin har hörts av! Inte ett synligt tecken på liv ifrån henne och då träffades vi senast i mitten på september! Men herregud! Det måste väl finnas ett ansvar hos dem, att få trasiga människor på fötter igen? Det måste ju finnas och åligga dem att hjälpa och ”rädda” deprimerade människor? För själv orkar jag ju inte! Jag orkar INTE med dessa förbannade charader jag sysselsätter mig med! Spela teater och vara bäst i klassen på att ”låtsas som om”…
Och jag orkar inte, en gång till, sätta mig ner och skriva ihop en skrivelse till dem och Patientnämnden, om mitt behov, om min känsla av övergivenhet och att jag upplever att de faktiskt skiter i mig!
Jag orkar inte med ytterligare ett klagobrev, för att sjukvården och psykiatrin inte fungerar!

IMG_1164Vårdkön är lång, jag vet!
Jag är en av dem som inte går att medicinera.
Jag är en av dem som får vara nöjd med att jag har energi nog att finna problemlösningar och medicinering på mitt eget sätt.
Jag är en av dem som de, på psykiatrin, inte anser behöver vidare hjälp, för de har gjort vad de har kunnat och förmått, och därmed är jag ”färdigbehandlad” som patient! De kan inte tillföra mer…

Det finns andra med långt större behov än jag! Det finns inget mellanläge och det finns inte plats för patienter som rent farmaceutisk inte går att hjälpa.
Jag får simma själv och jag får lov att klara mig själv…
”Lugn och fin nu! Det går över! Andas och ta det lugnt”!

Jag är så trött.
Denna evinnerliga trötthet, som inte vill lämna mig ifred.
Det är så sorgligt! Det är så outgrundligt tråkigt och tragiskt!
”Nu får du fanimej ge dig! Det räcker nu! Ryck upp dig och sluta vara så förbannat gnällig! Det blir inte bättre av att göda nedstämdheten med gnäll, sorg och negativitet”…
Det ekar ännu i huvudet, det där orden och meningarna…
”Nu får du fanimej ge dig”..!

De där orden har slagit rot i min sinnesstämning och i min själ…

”Lugn och fin nu! Det går över! Andas och ta det lugnt”!

/ Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s