Min Blogg är en enda stor idisslande upprepning… En publikation från den 6:e november 2015; ”Varje dag, från det att jag vaknar tills sömnen når mig, bebos jag av en ständig oro! Jag oroar mig för det allra minsta lilla”…

Varje dag grubblar jag över livet. Att leva, vara levande och över livet självt.
Varför lever vi och varför strävar vi efter så mycket, stressar, jäktar och vill ha mer och mer, när det ändå bara finns en utgång för oss alla; Att dö!

Varje dag filosoferar jag över döden. Att dö, vara döende och döden i sin svarta helhet.
Människor dör överallt. Hela tiden. Vi sitter hemma i soffan med Fredagsmys, ser på teve och nyheterna och människor dör i världen och vi äter Tacos och chips… Fullständigt och tillsynes avskilda och frånskilda döden och dödandet.

Jag funderar och tänker på de människor som i min direkta närhet, inte finns längre. Jag har frågor som varför, var de är och hur ser döden ut? Är man beredd och infinner sig ett lugn när det väl är dags!?
Undrar, när jag dör, om jag dör tillsammans med någon som kan hålla i handen, eller om jag dör en dag på väg till ett möte och får en stor sten, vid en byggarbetsplats, i huvudet? Ensam? Dör på fläcken? Dör kanske under svåra smärtor?

Och varje dag, från det att jag vaknar tills sömnen når mig, bebos jag av en ständig oro! Det är en oro och ängslan som alltid haft sitt fäste i bröstkorgen. Det har alltid grottat där, mer eller mindre, dock inte när jag drogat (Alkohol är en drog! Alltid!) för då har jag lyckats med att kväsa och tysta det där surret!
Jag oroar mig för det allra minsta lilla. Att min man och kärlek inte ska vakna mer. Jag oroar mig för att mina husdjur inte ska ha det bra och dessvärre stör jag dem ibland när de sover, för jag måste se efter om de andas.
Jag oroar mig, dagar i förväg, om jag måste iväg på något möte och jag ängslas över att jag ska försova mig, inte orka iväg på grund av mitt mående och kanske inte komma i tid!
Jag oroar mig för mina vänner och de som står mig allra närmast, de som jag ser som min nya familj. Mina få vänner, min äldre syster och min man och bästa vän.
Jag ska egentligen inte skicka dem sms och tro att de kan höra av sig till mig med en gång, för ibland kan det dröja timmar, på grund av att de arbetar, innan jag får svar och då sliter oron i bröstet! Det kan ha hänt något! De kan ha fallit offer för omständigheter som gjort att det farit illa därute i verkligheten och gör det omöjligt att sända ett svar på mina meddelanden! Vidrigt! Vidrig och onödig oro…
Har jag riktig otur, söker sig ängslan ut i benen och armarna och förvandlas till fysiska myror som kryper under huden. Man får mediciner för sådant!
Man får små, små tabletter som ska stävja det där, men det fungerar sällan…

Mina funderingar kan driva mig till vansinne.

Men jag har verktygen för hur jag ska gå tillväga för att bryta det där och jag är medveten om varför det har blivit så här också.
Dels är det naturligtvis mina diagnoser som jag har fått tilldelat mig och som ger orsak till det här, men sedan är det ju omständigheterna under min uppväxt som gjort att jag färgats och stöpts till den jag är.
Jag tror inte att jag hade blivit så här pass rädd, ängslig och orolig, om jag inte hade varit benägen att bli det redan ifrån början, och just därför har mina diagnoser spelat en stor och viktig roll ifrån begynnelsen.
Det som redan var lite ”knas”, blev värre med åren av mobbing, både hemma och i skolan, och ett utanförskap som jag aldrig fann en hemvist i.
Alltid lite förvirrad, alltid lite bortkommen och nervös.
Det blir värre med det där, om omgivningen ständigt påpekar och påverkar flödet av negativa strömningar och ogynnsam validering! De göder det mindre bra och negativa!

Men…
Jag upplever att jag börjar känna mig hemma i allt det där och att jag blivit relativt bra på att känna in, tänka efter och andas, när det blir som allra värst.
Det får väl vara okej? Sådan här är jag!
Och jag tar mig fram på mitt sätt, för att kunna hantera dagarna.
Jag kanske inte gör det optimalt. Jag är undvikande och tar omvägar för att komma förbi ”problemen”, och jag är ganska duktig på att finna lösningar, strategier, för att komma undan obehag!
Min terapeut säger till mig att det inte är förenligt med KBT-terapi, men hon säger det med ett leende. Det är ingen förmaning! Hon manar mig inte att ”ta itu” med mina oroliga darrande rädslor, utan konstaterar bara att alla människor, faktiskt, finner strategier och lösningar för att ta sig fram i livet. KBT är egentligen att våga utmana sina rädslor, att våga ta itu med dem och utmana dem.
En tidigare lösning, för mig, har varit att dricka sprit eller ta till andra droger. Den lösningen är inte tillgänglig längre och min medvetenhet och min närvaro i livet är större och mer påtaglig än någonsin. Livet är mer transparent och kristallklart! 
Skrämmande ibland, faktiskt, att känna livet inpå bara skinnet!

Och jag funderar vidare…
Är det detta som kallas livet, för en del av oss?
Är det så här det ska vara, tills vi möter döden och tänker innan själva dödsögonblicket; ”Jaha, var det inte mer än så här? Meningslöst! Totalt meningslöst och här har jag oroat mig hela mitt korta liv”!

Ta hand om dig därute i världen!
Det är en oroande tid vi lever i… Vi behöver vara mer snälla med varann.
Tack för din uppmärksamhet och för att du tagit dig tid!
På återläsande och glöm inte bort; Du är en härlig och strålande människa, oavsett!

”Meltzer & Döden”… Kanal 5

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s