… jag skulle göra ett studiebesök på Fountain House i Stockholm, där syftet är att arbetsträna, rehabilitera sig, finna en plats i tillvaron och uppleva sig som viktig i ett större sammanhang och för att återfå självförtroendet för att så småningom komma ut på arbetsmarknaden igen…

22550053_10212471217750176_245534690828495308_nI en depression blir man en egoistisk skitstövel.
Jag har skrivit det förr, men det är mycket JAG, JAG, JAG… Jag har blivit en ilsken, arg och en något självkoncentrerad människa!
Jag skäms för det…

Det mesta under en dag cirkulerar kring det egna måendet, hur man ska orka, hur man ska stå ut och hur nästkommande dag blir, om man tar ut sig för mycket de närmaste timmarna.
Energiåtgången under en dag, brukar komma surt efteråt, om det blir för mycket. Mer vila och mer sömn.
Återhämtningen har blivit svårbemästrad!
Och jag har väl aldrig bett så mycket om ursäkt för mig själv, som under åren som förlöpt. 
Fortfarande trött. Ännu ledsen. Fortfarande arg och irriterad.
Alltjämt hjärntrött och slut i kroppen. Ibland orkar jag inte ens prata.
”Stackars, stackars Arthur”… Inte alls… Det är som det är… Det har infunnit sig någon typ av acceptans! Grattis till mig!

Som ensam och nedstämd är det viktigt att man rör på sig, äter rätt och motionerar! Man får inte heller glömma bort att man bör socialisera och träffa andra människor i liknande situationer som en själv. Det gör gott för psyket att umgås, prata och sällskapa med andra livströtta människor.
Ja, eller med människor överhuvudtaget… Man mår bra av sådant…
Min nya Boendestödjare tycker att det är en god idé att jag ”företar mig någonting”, att jag ”kommer ut, umgås och träffar nya människor”.
Min nya Boendestödjare är en av dem som ”trycker på” och känner att jag bör meditera mer, ”hänga” med nya bekantskaper och bryta min isolering!
Det sistnämnda är självvalt, just nu. Jag föredrar att vara ensam. Jag vill vara själv.
”Lämna mig ifred”… I alla fall för stunden.
Jag orkar inte med människor just nu… Kan det få vara så?
Och således är det inget nytt under solen! Allting är som en stor sur återkommande uppstötning! Trist som fan!

23231503_10212597839955652_5623569670332079947_nOch av ovannämnda anledning ville min Boendestödjare, och även min assistent på Socialpsykiatri, att jag skulle göra ett studiebesök på Fountain House i Stockholm, där syftet är att arbetsträna, rehabilitera sig, finna en plats i tillvaron, uppleva sig som viktig i ett större sammanhang och för att återfå självförtroendet för att så småningom komma ut på arbetsmarknaden igen. Naturligtvis i sin egen takt och efter sin egen förmåga!
”Vi erbjuder arbete och gemenskap som en väg till återhämtning från psykisk ohälsa”, skriver de på sin hemsida.
Ingenting är påtvingat och kan man inte, eller inte ens orkar, komma ur sängen en dag på grund av, som i mitt fall, sin depression, så är det okej det också!
Sagt och gjort…
Vi var där en fredag för någon vecka sedan, Götgatan på Söder i Stockholm.
Oerhört vackert hus med gamla anor och atmosfären och energierna kändes positiva och tilltalande. Vi hade ett möte tillsammans med en ung kvinna och en manlig medlem av föreningen.
Det var väldigt trevligt. Det var ett uppsluppet och glatt möte. Den unga kvinnan skrattade mycket och det var mycket bus i hela henne och själv blev jag ganska bekväm och komfortabel i sällskapet och i situationen.
Det kändes bra. Det var okej. Jag kände mig okej.
Men… Jag fick otrolig ångest efteråt, när vi skiljts åt ute på gatan jag och mina nya Boendestödjare, för det blev för mycket information och jag hängde inte med! Jag tappade bort så mycket på vägen under mötet och jag känner mig inte alls redo! Jag är inte alls redo för ”aktiviteter” av det här slaget!

Jag tog en promenad, andades djupt, och började grubbla och fundera. Jag kände omedelbart, naturligtvis, att jag vill gå dem alla till mötes och göra som de vill, för det ska ju vara bra för mig med socialisering och att engagera mig i andra människor! Dessutom hade de tagit sig tid att möta mig och ge mig information om föreningen…
Jag kan fundera på saken lite till. Jag behöver inte bestämma något nu.
Jag kan landa i all information och allt nytt.
Jag behöver inte känna några krav och jag behöver inte känna mig pressad, men jag ”går igång” på det och i mitt tillstånd så sjunker jag snabbt nedåt i mitt självförakt, och jag börjar grubbla, fundera och gegga runt i prestation, orkeslöshet och trötthet.
Sunda förnuftet säger mig att det kanske skulle vara bra för mig med den här typen av ”träning”, emedan mitt känsloliv vrålar NEJ, NEJ, NEJ, inte nu! Vänta och ta det lugnt! Andas och ta inga beslut nu! Dessutom; Det har inte fungerat vid tidigare försök!

23316793_10212597732152957_6304334072061366125_nOch frågan är om jag ska avvakta?
Kanske att jag ska försöka finna någon annan typ av sysselsättning, istället för att kasta mig in i någon typ av arbetsträning?
Kanske att jag, som tidigare, ”bara” ska försöka att måla, skriva mer och göra någonting mer kreativt tillsammans med andra ”sjuka” människor?
Och plötsligt blir det ett problem av någonting som egentligen inte alls är ett problem! Plötsligt känner jag kraven, att jag måste och att jag borde visa att jag verkligen vill…
Och jag vill inte göra någon besviken eller missnöjd med mig! Jag vill inte heller att andra anstränger sig för mig skull och att detta slutar i att jag säger nej eller vill vänta och avvakta…
Och jag upplever att vi kanske skulle ha väntat med att smida planer för att försöka finna någonting som kan få mig sysselsatt och produktiv.
Vi kanske skulle ha funderat lite till över vad jag behöver, vad JAG vill och hur jag tänker kring att bryta min bekväma ensamhet…
Jag orkar inte… Och jag behöver inte fatta några beslut just nu. Jag kan vänta. Jag kan låta mig själv landa i allting och låta det hela bero…
Men jag kommer inte ifrån mina envisa tankeloopar som skriker om att jag borde, jag skulle kunna och att jag faktiskt måste…
Andras krav och förväntningar på mig, blir oöverstigliga och jag vill bara vara till lags och vara medgörlig och följsam…
Jag vill bara få komma i ordning och ”komma igång” och jag vill vara snäll, god och göra det som andra tänker är bra för mig…
Och jag blir trött, för jag funderar och tänker för mycket och det blir till självnegationer och destruktivitet; Jag duger inget till längre. Jag är lat och slö och gnällig. Jag är meningslös som människa och jag tar bara plats och upptar andras tid, till absolut ingen nytta… Trött, trött, trött…

21731361_10212213613910241_4762188038028822061_nJag somna på tunnelbanan, på vägen hem. Jag åkte för långt…
Dagen och veckan som gick, var oerhört psykiskt utmattande…
Med facit i handen fortsätter funderingarna kring hur sjutton ett engagemang på Fountain House i Stockholm ska kunna fungera? Hur ska jag orka? Och kanske att jag ska försöka att finna någonting som är mindre krävande och pretentiöst? 
Jag orkar inte… Jag vill inte just nu…
Återkommer i ärendet…

Ta hand om dig därute i verkligheten! Tack för din uppmärksamhet!
På återläsande!!

Väl Mött / Arthur
Foto; P
er Lundström…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s