Under de senaste fyra åren har jag gått upp trettio kilo ena svängen, tappat denna extra vikt, men återigen gått upp tjugo kilo för att sedan tappa tio av dem. Nu är jag här. Idag, en Söndag i November, och tio förbannade kilon har trillat av mig. Igen… Jag har blivit oerhört ensam…

Smor5Sedan Juli i år, då jag avslutade all medicinering för min depression, så har jag tappat tio kilo! Igen! Grattis till mig!

Under de senaste fyra åren har jag gått upp trettio kilo ena svängen, tappat den där extra vikten, men återigen gått upp tjugo kilo för att sedan tappa tio av dem. Antidepressiva mediciner ger kraftig viktuppgång och sätter ämnesomsättningen ur spel. Antidepressiva mediciner förstör metabolismen och det är något man bara får finna sig i, om man ska finna ett bättre psykiskt mående…

Nu är jag här. Idag, en Söndag i November, och tio förbannade kilon har trillat av mig. Igen…
Jag finner det förbannat obehagligt vad mediciner kan göra med en kropp och med den mentala hälsan!
Inget litet rött eller grönt piller har hjälpt mig och min psykiska ohälsa, och det enda jag har drabbats av är omöjliga biverkningar; Viktuppgång, konditionsnedsättning, irritation och ilska, smärtor i kroppen och musklerna, värkande leder och obeskrivlig trötthet och utmattning.

happy_pills______animated___by_hetorakelt-d5w1e8oOch de fysiska biverkningarna har naturligtvis påverkat det psykiska måendet!
Jag har sjunkit längre och längre ner i min nedstämdhet och negativitet! Mina ”dåliga” tankar om mig själv har blivit till ogreppbara demoner och jag har landat i självförakt, hopplöshet och meningslöshet och dessutom haft en oroande känsla av att inte vilja leva längre.
Med avslutade medicinering och intag av olika kemiska preparat, som ändå inte fungerar för mig, så har kroppen, åtminstone fysiskt, återhämtat sig något!
Det jag gjort för att underlätta viktnedgång och hämta hem min mentala hälsa, är att jag promenerat, som alltid, tagit bort allt socker och alla kolhydrater ur kosten, igen, och att jag har försökt att träna och använda mig av Mindfulness.
Jag är övertygad om att socker och kolhydrater förstör psyket och påverkar måendet och jag har en kuslig benägenhet att tröstäta och ge mig hän åt sockerfrossa och mat. Således har jag de senaste månaderna avgiftat mig själv från socker, mediciner och kolhydrater…
Ett jävla krigande. Ett förbannat geggande, som åtminstone har givit mig en något bättre fysik!

Månaderna har gått.
Jag kan inte påstå att jag mår så mycket bättre, psykiskt, men jag orkar röra på mig, jag kan andas lättare och jag trivs lite bättre med min kropp.
Det värker fortfarande i kroppen och det smärtar i leder och jag har återkommande huvudvärksattacker (Hortons Huvudvärk) och jag har som sagt gått ner lite drygt tio kilo och kan obehindrat gå i trapporna och vara ute i friska luften igen, utan att börja gråta av utmattning. Jag är ännu obeskrivligt trött.
Det gnager i bröstet av sorg och ångest.
Jag oroar mig, ständigt! Jag känner en oerhörd skam för att jag psykiskt inte hänger med, inte vill eller ens orkar, delta i livet längre.
Jag sover mycket och den senaste tiden har jag varit förkyld och förbannat tillvaron för att det ena avlöser det andra. Förkylningen sätter sig genast i luftvägarna och jag inser att jag MÅSTE sluta röka! Hur sjutton ska jag orka med det också? En sak i taget, som läkaren på psykiatrin sa!
Och som sagt och tidigare skrivet; Trött, trött, trött… Utmattad och ledsen…

10492579_1463706920553451_5593024277486429655_nJag är en sorglig och patetisk liten figur.
Jag upplever mig som förbrukad och utkonkurrerad.
Jag har obeskrivlig ångest och panik i kroppen! Jag tror att jag ska dö av det! Dödsångest!

Och mitt sunda förnuft säger en sak, klart, tydligt, medvetet och konstruktivt, emedan mitt känsloliv, mitt hjärta och min själ, agerar och vrålar på ett fullständig orimligt, destruktivt och svärtande sätt.
Och det är kaos i huvudet. Ett mörker. Döden och döendet. Och JAG!
Det är oordning i mina grubblerier och jag orkar inte med livet och tillvaron och jag vill och vill inte och jag behöver vara ensam och jag vet inte…
Jag vet ingenting…

Jag har blivit oerhört ensam.
De få jag känner och har umgåtts med, de som jag hade nära, nära i livet, de som själva förfärades över att ingen hörde av sig till dem när det mådde som allra sämst och låg på botten av livet, tomma och hopplösa, hörs inte heller av och agerar exakt så som omgivningen gjorde när de själva var svårt sjuka i sina depressioner. De behandlar inte andra, som de själva önskade att bli behandlade, när de var som sjukast…
Bitterhet? Beska? Jag?

Besvikelse? Mitt eget val att avskärma mig?
Mitt beslut och önskan om att få vara ensam? Men… jag grubblar… Hindrar det ifrån att vänner och ”familj” hörs av på ett eller annat sätt och skänker mod, tröst och uppmuntran?
Hindrar de att människor hör av sig ibland och berättar om kärlek, vänskap och varma kramar? 
Jag vet inte…
Besviken är ordet. Ilska och orättvisa, är ytterligare beskrivande ord…
Bitterhet? Beska? Jag?

Jag är ensam, trött och jävligt trasig…
Men denna morgon, en Söndag i November, har jag åtminstone tappat bort tio extra kilon och jag upplever att kroppen återhämtar sig, rent fysiskt…
Alltid något. Positivt. Jag får ta fasta på det, emedan jag grubblar vidare på livets vara eller inte…

/ Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s