Personer med Dystymi nedvärderar sig själva, beskriver sig ofta med negationer och har koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet; ”Aftonbladet eller Expressen”. Det går upp och ner… Man kan bli illamående av det, illamående av sig själv… Spyfärdig.

Jag vill ge dig en bild och en beskrivning av tillståndet ”Kronisk Depression”, eller, som det heter med ett finare namn; Dystymi.

Jag är trött. Oerhört trött… På livet och på mig själv… Mätt och välfylld av mig själv… Man kan bli illamående av det, illamående av sig själv och spyfärdig, och den ständiga frågan är; När det nog?

Dystymi, eller Kronisk Depression, är en ständigt pågående nedstämdhet som inte ger med sig och som konstant påverkar tillvaron. Det går upp och ner. Det går fram och tillbaka. En bergochdalbana av känslor.
Somliga dagar är kladdigare och kletigare, än andra.
En del dagar är det lite trevligare att leva och vardagen är mer friktionsfri. Somliga dagar är det lättare att vara, att göra saker och ”hänga med” i livet och vardagsbruset, emedan andra timmar och dygn blir till ett grått vakuum.
Det finns dagar då sorgen och svårmodet tar överhanden, och hela världen och ens existens blir svårhanterlig och svårstyrd.
Tillvaron rasar samman, krackelerar, och det blir mycket ensam gråt… Jag har beskrivit detta för dig tidigare, det är inget nytt, men det kanske tål att upprepas..?
Depression är egoism och ensamhet.

Kännetecknen för Dystymi, en enkel förklaring så att du förstår begreppet, är att det påminner om en depression, men är i ett ständigt pågående och har ett ”mildare” uttryck.
Personer med Kronisk Depression kan ha sömnstörningar, sover alldeles för mycket eller galet för lite, känna sig missnöjd och missmodig och ha svårt att värdesätta livet.
Det sociala samspelet med andra människor blir svårhanterligt och undvikande, och vardagen präglas av viljelöshet och livströtthet.
Dystymi är ett stadium av kronisk ledsamhet och den negativa känslomässigheten håller ofta i sig i över två år, vilket är ett av kriterierna för att en diagnos skall kunna fastställas.

Dystymi kan också ha ingredienser av lättare fobier, som socialfobi till exempel, och inslag av tvångsbeteenden och fixering vid små detaljer i vardagen, som blir ett sätt att behålla någon typ av kontroll över tillvaron.
Utöver vemodet, nedstämdheten och livsledan, kännetecknas Kronisk Depression av
minskad eller ökad aptit… Man överäter, eller slutar att äta helt.
Brist på energi, livsgnista och svaghetskänslor i kroppen är andra yttringar, samt kraftiga humörsvängningar. Det sistnämnda kan bli svårhanterliga för vänner och närstående.

Personer med Dystymi nedvärderar sig själva, beskriver sig ofta med negationer och har koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet; ”Aftonbladet eller Expressen”.
Känslor av hopplöshet och meningslöshet är som sagt inte ovanligt och samtidigt kan man uppleva en viss rastlöshet eller tröghet att ”komma igång” och sysselsätta sig.
Självmordstankar eller självmordsförsök, är inte heller ovanligt.
Människor med Kronisk Depression kan gå in i djupare depressioner och tappa all förmåga att sköta sina mest vardagliga göranden och rutiner, som hygienen, matintag och att komma upp ur sängen. Det sistnämnda tillståndet kräver ofta hjälp och stöd från anhöriga och kräver ibland inneliggande vård, men då har den Kroniska Depressionen glidit över till en kraftig och svårare depression.

Och jag är trött. Oerhört trött… På livet och på mig själv… Mätt och välfylld av mig själv… Man kan bli illamående av det, illamående av sig själv och spyfärdig, och den ständiga frågan är; När det nog?

Människor som får diagnosen Dystymi måste medvetandegöra sina problem och sina svårigheter och de måste bibehålla en stor inre kraft för att förstå vad det är som händer med psyket. Det är inte alltid man ser på sig själv med klarsynthet och förstånd och man går vilse i alla negativa känslor och all destruktivitet, och därför är nödvändigheten av samtal och någon typ av terapi väldigt viktig…
Egentligen måste ”sjukdomen”, ja´eller tillståndet, kontrolleras och behandlas med terapi och/eller medicinering, men framförallt måste man minska alla källor av stress och ångest, för det kan dessvärre bli en utlösare till det svårare stadiet av Dystymi.

Ta det lugnt, andas och känn efter.
Gör inte mer än vad du tror att du mäktar med.
För mycket göranden och yttre stress ger ofta mentala konsekvenser…

Jag bör tillägga, så att inga missförstånd uppstår, att alla ingredienser i en Kronisk Depression naturligtvis ser olika ut och är väldigt individuellt… Det ser olika ut för alla människor som drabbas.

Själv blir jag väldigt ”mätt” på mig själv och mitt tillstånd, det har pågått i över tre år nu, och det blir för mycket ibland. Hela jag blir för mycket…
Somliga dagar är meningslösheten som en betongmur, omöjlig att ta sig igenom och förbi, och då spelar det ingen större roll vad jag företar mig.
Känslan är överväldigande och ogenomtränglig.
Känslan är tung, bastant och kompakt.
Känslan är ensamhet, tomhet och att ingen förstår och ser mig…
Tom, tömd och ensam.
Inte ens min kärlek och partner förstår mig och det blir jävligt ensamt, även om sanningen är att ensamhetskänslan ”bara” bor i mitt huvud.
Mitt sunda förnuft och mitt intellekt säger en sak och vet en annan, hur sanningen och verkligheten egentligen ser ut, emedan min känsla och mina inre grubblerier säger någonting helt annat…

Jag står inte ut ibland. Jag vill, men orkar inte mer…
En del tidiga morgnar vill jag bara dö, men är fortfarande vid liv när kvällen kommer. Somliga dagar har jag givit upp och skiter i, på ren svenska, hur livet blir och hur det kommer att summeras…
Och ändå, dag efter dag och månad efter månad, så lever jag lite till och hänger med så gott det går…

Men jag är trött. Oerhört trött… På livet och på mig själv… Mätt och välfylld av mig själv… Man kan bli illamående av det, illamående av sig själv och spyfärdig, och den ständiga frågan är; När det nog?

/ Arthur (Foto; Per Lundström)