Alla sover. Det är tyst och lugnt. Jag dricker mitt svarta kaffe och får sällskap av en varm katt i knät. Varje dag börjar likadant. Det är okej för mig, just nu… Jag sover bort mitt liv.

IMG_1151Varje dag börjar tidigt. Vid fem ungefär. Halv fem ibland. Har jag otur är jag vaken redan vid fyratiden.
Alla sover. Det är tyst och lugnt. Inte ett ljud, inte ens från grannarna.
Jag dricker mitt svarta kaffe och får sällskap av en varm katt i knät. Varje dag börjar likadant.
Det är okej för mig, just nu… Acceptans.

Katterna får mat och vatten.
Det blir en stund tillsammans med dem på golvet. Två katter och jag själv, sittandes på golvet. De lägger sig ner och väntar på husses varma händer…
Smek av varma kattmagar. Kliande bakom öronen och masserande av tunna kattryggar.
Buffande och stångande av små katthuvuden och jag kelar och stryker dem och de spinner och kurrar och älskar mig hur mycket som helst. Villkorslöst.
Jag passar på att utöva Mindfulness när jag sitter på golvet med dem. Känner pälsen, stryker och smeker dem över tassarna och magen. Lyssnar in, blundar, undersöker med mina sinnen och försöker att vara närvarande. Villkorslöst. Kärleksfullt. Tryggt och varmt. Känner in och lyssnar av tillvaron.

Jag brukar somna om vid åttatiden och vakna till liv igen efter ett par tre timmar. Sover oftast i soffan, framför teven, som är påslagen.
Rösterna från teveapparaten är lugnande på något märkligt sätt.
Det ger trygghet, mumlandet ifrån teven, och det ger en känsla av att det ”bara” är en stunds vila, för att jag behöver lite mer tid för återhämtning.
Jag ska inte sova, inte egentligen, bara vila lite. Vila mitt trötta huvud och min ovilliga kropp, under en filt och framför teven. Jag har ju redan klivit upp en gång och dagen har ju börjat, så jag ska bara vila…
Det avlägsnar, om än så lite, känslan av att jag är slö, lat och bara oföretagsam.
Bara lite vila. Bara sluta ögonen en stund. Sedan ska jag göra mina göranden och så ska jag vara nyttig! Jag ska komma igång, jag lovar…

Jag ska möta världen med ny energi och massor med ork, tänker och inbillar jag mig själv…

IMG_1154Efter några timmar vaknar jag till liv igen. Äter en sen frukost, dricker lite mer kaffe och leker lite med husdjuren och förbereder mig för min dagliga promenad.
Oavsett hur dagsläget är, oavsett min dagsform, så tar jag mina promenader. Motion och långa promenader ska vara bra för den mentala hälsan.
Att få frisk luft och röra på sig är bot för trötta själar.
Jag gör som jag blivit ombedd att göra av läkare och kurator, och jag går ut, andas, vandrar och lyssnar till skön och lättfull glad-pop. Musiken ska ”pigga upp” och lätta på orosmolnen i huvudet.
Varje dag, i stort sett, dessa promenader. Var eviga dag, dessa gångturer.

Och jag utför lite Yoga, ibland, när jag kommer hem. Det är behagligt. Sträcker på mig och stretchar ordentligt.
Ibland dansar jag på vardagsrumsgolvet, bara för att… Det ska vara bra för kroppen och psyket, var det någon som sa till mig… ”Man blir glad av det”…
Ibland tränar jag med vikter och gör enkla styrketräningsövningar, för att hålla kroppen igång, för att jag börjar få åldersnoja och för att jag inte vill bli än mer förslappad. Det ska ge mer energi till trötta kroppar, har jag hört, att träna.
Träning och motion ska återuppbygga kraften och uthålligheten hos livströtta människor. Regelbundna promenader och meditation, ska ge mer viljekraft och framåtanda till tungsinta människor.
Det sist skrivna raderna, har jag inte märkt någonting av. Det sista meningarna och självvårdande rekommendationerna, har jag inte upplevt några som helst positiva effekter av, men jag gör dem ändå… I längden kanske? Så småningom, månne? Mycket möjligt att resultaten låter vänta på sig… Det kanske kommer…? Så jag gör det jag ska, nästan varje dag, oavsett hur det känns.

IMG_0762Sedan är jag slut. Fullständigt slutkörd! All energi är uttömd och jag börjar stressa och noja över tillvaron. Du vet, stressa över sådant som bara måste göras…
Men… jag somnar om på soffan, tillsammans med en av katterna och sover i ett par tre timmar till. Framför teven, med ljudet på, för det lugnar mig som sagt. Det inger en viss trygghet att höra ljudet från apparaten.
Och jag får ångest av att jag vilat igen, när jag vaknar, och jag känner skuld för att jag inte får någonting gjort…

Och jag måste äta. Jag måste duscha. Jag måste tvätta tvätten och städa, för jag vill ha det fint omkring mig!
Och jag måste städa kattlådor och laga lite mer mat.
Det ska handlas mat, det ska betalas räkningar och ordnas med nya tider tillsammans med boendestödet, läkaren på Affektiva Mottagningen och jag måste kontakta Socialpsykiatri. Läkarbesök på Vårdcentralen väntar, för förnyande av recept och sedan måste skrivelser till Patientnämnden och Stockholms Läns Landsting färdigställas, för om ingen säger ifrån, om ingen skriver och berättar hur det verkligen är ställt med psykiatrin och sjukvården, så kommer det aldrig till någon förändring…
Någon måste göra något, så varför inte jag?
Förr eller senare kanske någon lyssnar och läser, och det som är så brutalt fel med Psykiatrin, kanske kan komma att förändras?
Och jag behöver komma i kontakt med kuratorn på Rosenlundssjukhus, han som bad mig höra av mig OM jag ansåg att jag behövde tala med någon, och be honom om en annan samtalsterapeut. Jag BEHÖVER tala med någon!
Och jag saknar pengar och oroar mig för min ekonomi och jag är trött och slut och oroar mig för värken i kroppen och jag grubblar över vänner som inte hörs av…

IMG_0543Ser på teve fram emot kvällen. Med lite tur är jag nybadad och har tagit hand om mina trötta fötter, men det är knappast troligt. Det kan ta flera dagar innan jag orkar med ett bad och att ta hand om mig…
Jag somnar framför teven runt elvatiden. Kravlar in till sovrummet när jag väl vaknat till liv, sittandes i soffan, vid tolv eller klockan ett på natten. Och jag somnar sedan tryggt mellan varma lakan och i sällskap av en katt som vill ha massage på magen.
Sedan vaknar jag igen, vid femtiden. Har jag otur är jag vaken redan vid fyratiden på morgonen…
Alla sover. Det är tyst och lugnt. Inte ett ljud, inte ens från grannarna.
Jag dricker mitt svarta kaffe och får sällskap av en varm katt i knät.
Varje dag börjar likadant. Det är okej för mig, just nu… Acceptans.

Så här blev livet… Jag sover mellan tio och tolv timmar per dygn, ibland mer än så, och jag är trött… Men det får vara så just nu, det får vara okej, jag kan inte göra så mycket åt det… Jag sover bort mitt liv. Jag kan bara acceptera!

Ta hand om dig därute i världsalltet!
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!
Väl Mött / Arthur

(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s