Jag fann, i mina datorgömmor, en text som jag skrev för över tre år sedan.
Texten är en blandning av dikt och vardagsprosa. De skrivna orden är av vardagliga och triviala uttryckssätt, i en obunden form.
Jag hade vid tillfället varit hel, ren och nykter i nästan ett år och bitterheten, ensamheten och skulden kom ifatt mig…
Ensamheten var värst! Ensamheten är det allra värsta…
Med ny-nykterhet och nystart i livet, kommer det förflutna ifatt en och det blir mycket grubblerier och tankar kring vad man gjorde, hur man gjorde det och vilka val man gjorde… Hur levde jag livet egentligen?
Dessutom skuldbelägger man omgivningen och dem som övergav och inte orkade med längre…
När jag läste texten i morse, sköljde minnena över mig och jag kände ända in i benmärgen hur det var, hur jag uppfattade tillvaron och hur oerhört svårt det var att försöka att komma tillrätta i tillvaron.
Ibland är det bra att påminna sig själv om hur det såg ut… Ibland måste man minnas varifrån man kommer, för att se hur långt man faktiskt kommit!
Jag har omarbetat och reviderat texten något, men ursprunget är detsamma…
Väl Mött / Arthur Fortsätt läsa
Vardagliga Anteckningar... 