Jag är så jävla trött på Psykiatrin!
På ren Svenska är jag förbannat trött på hela skiten! Jag avskyr det och jag uppskattar inte att känna mig maktlös!
Jag är så förbannad och ledsen för att de faktiskt inte bryr sig om…
Det bryr sig inte det minsta! De skiter i vilket… De skiter i mig och andra patienter som de inte kan hjälpa eller ”rädda”!
Den patetiska klyschan; ”Man måste vara någorlunda frisk, för att kunna vara sjuk”, stämmer dess värre och det är oroväckande att Psykiatrin inte bryr sig om sina patienter och att de behandlar oss som besvärligheter och o-bekvämligheter… ”In med nya patienter, tjäna pengar på dem och när det börjar kosta mängder med kronor, avhyser vi dem för att ge plats åt nya stackars krakar”!
Jag anser att det är vedertagna ord och rader jag skriver, och att det är tillvägagångssättet de arbetar efter!
Det är förbannat osmakligt!
Jag har väntat och avvaktat att Psykiatrin ska höra av sig till mig för att vi ska kunna ”komma vidare” och eventuellt finna någon lösning på mitt mående.
Jag har lugnat mig och försökt att vara sansad, för att inte agera i affekt, men de lovade och bedyrade, läkaren och kuratorn, att de absolut ville fortsätta träffa mig, och det även om jag fick Sjukersättningen beviljad från Försäkringskassan!
Och ändå sitter jag nu här och känner fullständig uppgivenhet och maktlöshet för att de faktiskt inte bryr sig längre. De hör inte av sig och de gör heller inga som helst ansträngningar att höra efter hur jag mår!
Med den beviljade Sjukersättningen får jag känslan av att Psykiatrin, med tillhörande läkare och kurator, fått för sig att ”problemet är ur världen” och att jag fortsättningsvis kan kurera mig och finna bot och lösningar själv, ensam, och i min egen takt. De tycks tro att mina problem och mitt mående gick i graven med Sjukersättningen och att deras arbete därmed är avslutat!
Vi träffades och hade ett ”möte” i mitten på september; Jag själv, läkaren och träbocken till kurator!
Jag skulle få en tid för samtal tillsammans med kuratorn! Han hörde sedermera av sig drygt fem veckor senare, och detta även om jag bad om regelbundna samtal och möten för att jag känner att jag behöver det!
Och i mitt ”möte” med kuratorn, för några veckor sedan, sa han till mig att jag skulle höra av mig till honom om jag ”ansåg att behovet fanns”!
Det sistnämnda kom som en överraskning, för jag började vår sammankomst med att berätta för honom om vikten av dessa samtal och att jag verkligen behövde dem för att på något sätt bryta mina grubblerier! Jag känner ju att jag behövde och behöver input utifrån och från någon som har verktygen att på ett konstruktivt vis hjälpa mig att se nyktert på tillvaron.
Och ändå… ändå ber skitstöveln mig, ursäkta uttrycket, att jag ska höra av mig till honom framöver, OM JAG ansåg att behovet av samtal fanns hos mig!?
Grattis till mig!
Och läkaren, som alltid ger sken av att vara förstående, inkännande, hon som hela tiden finner och fabulerar ihop olika ursäkter och försvar till varför hon inte kan göra sitt arbete, hon har inte hörts av överhuvudtaget! Inte alls!
Hon satt framför mig, för över två månader sedan, och lovade att hon skulle höra av sig till mig och att vi skulle diskutera vidare hur vi ska komma fram till en någorlunda vettig lösning på mitt mående! Det jag fått från henne är endast tystnad. Inte ett ljud. Inte en förklaring och inte så mycket som ett knyst från henne eller från Psykiatrin i övrigt, för den delen.
De skiter fullständigt i hur jag mår och om jag överhuvudtaget lever!
Och allting landar hos mig!
Jag får allting i mitt knä och får ensam agera och skriva och mejla till alla berörda, för att någon, kanske, ska höra mig och min desperation!
Jag har väntat och lugnat mig i över två månader, men nu måste det väl vara bra!? Vilka tror de att de är? Hur kommer det sig att de skiter i mig och oss som inte kan hantera vårt dåliga mående, när de upplever att det inte finns någon bot? De borde fanimej skämmas!
Jag har suttit framför dem och gråtit, berättat om min ångest och min ovilja att leva och jag har bett om stöd och hjälp och ändå… ändå är jag ensam i allt detta!
För övrigt är de ingen av dem, dessa två pålästa och kunniga sjukvårdsproffs, som kan hantera och se en vuxen man gråta av sorg och desperation! De blir undvikande, kan jag berätta! De vågar inte se och ”ta in” att vuxna människor gråter…
Det är snuskigt hur de beter dig! Skämmas… De borde fanimej skämmas!
Jag är så jävla arg och less…
Och allting ska och måste jag ordna själv. Jag ska dra i alla trådar och jag ska kriga och kämpa för att få hjälp, och ensam ska jag gräva mig ur den här skiten som jag krälar och geggar runt i…
Vem fan orkar? Ven sjutton vill? Hur mycket ska en människa behöva stå ut med?
Jag ropar efter hjälp, om än på ett något aggressivt och ilsket sätt genom mina beska mejl, och ändå… varför ser, hör och agerar ingen?
Psykiatrin fungerar inte och de som hamnar i kläm och åt sidan är sådana som jag, där ingenting hjälper och där inga mediciner är räddningen för en trött själ. Om det inte går att medicinera bort, så finns ingen bot, det är dagens sanning! Om inte ett enda piller hjälper, ja då får man fixa sina dagar själv och ensam! ”Det är bara att ta sig i kragen”! Jag orkar inte! Jag vill inte… jag är så trött…
De borde skämmas! De borde verkligen känna skam och generas över hur de sköter sitt yrke och hur de behandlar andra människor…
Skäms på er! Ni borde skämmas som fan!
Hoppas att de sover gott om natten…
/ Arthur
Vardagliga Anteckningar... 