Svart och mörk prosapoesi i obunden form… ”De dansar tango på min själ, i mitt bröst, ångesten och döden. Det tar aldrig slut. De dansar hårt, kantigt och oelastiskt”…

Det går inte över. Det finns ingen bot och bättring!
Jag orkar inte mer nu.
Jag är slut, över och absolut övergiven.

I de mörkaste timmarna under dygnet, ger jag upp.
Modlöshet, misströstan och nedslagenhet, bygger bo i mina tankar.
Jag är modfälld, hopplös och resignerad, under timmarnas ljusfrånvaro.
Det är oviktigt, betydelselöst och intetsägande; Livet.
Det ekar tomt i kroppen. Hjärtat pumpar således tomt, pyser ut sin ensamhet i tömda kamrar, och dödförklarar världen och de livgivande skrattet.
Här skrattar ingen längre. Här finns ingen glädje, som ger tröst när morgonen väl kommer och söker sig in i mina rum.
Mina armar är tömda på närhet, lust och kärlek!
Min mun och mina läppar, orkar inte längre forma orden; Rädda mig!

… Det där återfallet blev nära nog min död och jag minns inte mycket av det, tack och lov… Jag återpublicerar ett inlägg som jag skrev tvåtusenfjorton… Var rädd om dig därute och på återläsande / Arthur

Idag för fyra år sedan återvände jag till det Stödboende på Östermalm där jag bodde tillfälligt, eftersom jag vid den tidpunkten var hemlös, efter ett självvalt återfall som slutade i total katastrof!
Det var helt planerat.
Det var bara jag som valde. Kan inte och kunde inte skylla på någon eller något annat! Skulden var bara min att bära!

Jag packade en väska, med det allra nödvändigaste som jag kunde tänkas behöva, samt min dator och mobiltelefon, och drog iväg någon dag eller två, före julafton.
Det där återfallet blev nära nog min död och jag minns inte mycket av det, tack och lov… Jag återpublicerar ett inlägg som jag skrev tvåtusenfjorton…
Var rädd om dig därute och på återläsande / Arthur

Grattis till mig…