Och jag har känt och grubblat över om jag tagit mig vatten över huvudet. Blir det för mycket för mig med en hund och ett djur till? Är jag verkligen i stånd att ta hand om en hund just nu?

IMG_1184Jag har haft några helvetesdagar.
Sådana där dagar då jag vilket ögonblick som helst kan börja gråta, av ingen som helst anledning.
Det har varit sådana där dagar, då humöret varit extra känsligt och jag har suckat, stönat och klagat över att tillvaron är svår och jag funderat osmakligt mycket över meningen med livet…

De har varit extra tungt och sorgligt att vara människa, dessa Helvetesdagar.
Jag har grubblat mycket över döden och hur det kommer sig att somliga människor drabbas svårare och hårdare av depressioner och livssorg, emedan andra tycks ”klara sig bättre” och inte alls berörs av livets svärta, överhuvudtaget.
Jag har en tung vardag och verklighet, varje dag. Men en del dagar är värre än andra och de är Helvetesdagarna.

FullSizeRender

Jag och nya kompisen Yoda… Ser du honom på bilden? Sover, vilar och sover tillsammans…

Helvetesdagarna, då jag önskar att ge upp och inte orkar längre, är de värsta…
De är dagarna när jag skulle vilja krypa in på Psykiatrins Akutmottagning, på alla fyra, och vråla; ”Jag orkar inte mer”!
Men jag är ju en kaxig jäkel! Jag biter ihop. Jag säger ingenting och berättar inte för någon om hur det är, hur mörka mina tankar är och att jag är beredd att ge upp, utan jag trampar på i livet och gör det jag måste för att få tillvaron att, så friktionsfritt som möjligt, snurra på…
Jag känner så starkt att jag inte orkar mer.
Jag upplever så intensivt att jag är värdelös och inte tillför någon något, men jag vet… Jag vet att de ”bara” är känslor och att dessa känslor och grubblerier egentligen inte är min sanning. Jag ÄR inte mina känslor!
Det är liksom bara att leva lite till… En dag till och sedan har en ytterligare en vecka gått.
Och den obehagliga känslan av ensamhet för att ingen, absolut ingen, kan förstå och veta vad det är jag genomlever, genomborrar hela min existens.
Och jag vill bara vråla och slåss och vara arg, för jag känner att det är jävligt orättvist att jag aldrig kommer ur depressionens mörka och svarta fördjupning… Jag är så förbannad och förbittrad! Jävla Gud! 

Men, jag lever i dag också! Än är jag inte död… På´t igen bara!

Från det ena till det andra…
Jag sände Psykiatrin och flera olika myndighetsinstanser ett mejl och bad om en förklaring till varför Psykiatrin ser ut som den gör och varför jag inte får den hjälp jag anser att jag behöver och vill ha…
Det tog skruv som vanligt! Det snurrade på ganska snabbt efter det där mejlet och jag har en väntande tid på Affektiva Mottagningen i veckan!
Du ska få del av mejlet lite senare, om du vill ta del av det, men det är en enda lång klagosång och en enda missnöjesskrivelse… 

FullSizeRender (2)Och glädjen… Nöjet…
Vi har fått en ny familjemedlem. En liten hund, inte större än en förvuxen Hamster, och det var väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag funderade över att skaffa en hund igen.
Hund har jag haft tidigare, men av sorten ”större”…

Han är en liten rackare, vid namn Yoda.
Han tillhör egentligen min äldre bror och hans dotter.
Jag och min partner, Per, behöver inte bestämma oss just nu hur vi vill göra, ta hand om honom eller lämna tillbaka honom, utan vi kan avvakta och ”känna efter”…

Det sistnämnda, att återlämna honom till min bror, sker efter jul i så fall.

Och jag har känt och grubblat över om jag tagit mig vatten över huvudet. Blir det för mycket för mig med en hund och ett djur till? Är jag verkligen i stånd att ta hand om en hund just nu?
Han ska rastas och han ska ha mat, lekas med och ha precis lika mycket uppmärksamhet som mina, eller våra, två katter. Ska jag själv ta ansvaret för att han blir omhändertagen ordentligt, då jag ibland upplever att allt ansvar landar hos mig eftersom min partner arbetar och jag själv är hemma hela dagarna numer?

FullSizeRender (15)Och det blir jag som får se till att det mesta ordnas.
Det är jag som får se till att ”markservicen” fungerar och rullar på, och det ligger hos mig att se till att alla mår bra och får del av min uppmärksamhet.
Blir det för mycket för en trött människa och själ?
Eller… Blir det ytterligare en anledning att kliva upp på morgonen och försöka att leva lite till?
Är det bara bra för mig med ytterligare distraktioner, eller kommer jag bara att bli än mer trött, ledsen och arg?

Han är så snäll, den lilla jycken!
Han är väldigt vänlig med katterna och det är väldigt enkelt att ha honom nära, nära…
Han sover med oss i sängen och han vilar med mig när vi är ensamma hemma.

Yoda, den lilla förvuxna hamstern, är snäll, väluppfostrad och väldigt smidig att ha och göra med… Och ändå… tänk om detta blir för mycket för mig och tänk om min ork inte räcker hela vägen, för ett djur till?
Har jag, vi, tagit oss vatten över huvudet och kanske skapat ytterligare orosmoln och anledning till trötthet och ilska?

Jag är märkligt arg numer. Ledsen och arg…
Men oavsett ilskan, så anstränger jag mig och försöker verkligen att leva och vara snäll… Undrar hur länge han ska orka, min partner och kärlek? Hur länge ska han stå ut?
I alla fulla fall… Det finns ett liv till att ta hand om och jag ska göra det så gott som jag förmår…

Tack för din uppmärksamhet! Tack för att du läser, ibland, och för att du vill vara med på min resa i livet!
Tänk om det vänder en dag och jag får skriva; ”Fan vad livet är härligt och vad tacksam jag är för att jag inte hoppade framför tåget”…

På återläsande och tack! / Arthur
(Foto; Arthur och Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s