Ett mejl som jag, återigen, skickat till Psykiatrin, IVO, Patientnämnden, Socialförvaltningen, Boendestödet och Rosenlunds Affektiva Mottagning… Mejlet sändes huvudsakligen till ansvarig läkare på Affektiva Mottagningen!

Hej och god förmiddag!
(OBS! VIKTIGT! Er övriga i kontaktlistan; För information, diarieföring och dokumentation!)

Jag är väldigt trött, ledsen och besviken.
Jag är arg och irriterad! Jag känner att du, inkluderat kuratorn, prioriterat bort mig och försöker avsluta mitt ärende på Affektiva Mottagningen Rosenlunds Sjukhus!
Vad ska jag tro, med tanke på tystnaden från dig?
Jag kan ha fel förstås! Någon fin och bra ursäkt finner du säkert även denna gång, men någonting är väldigt orätt, och av den anledningen måste jag återigen göra mig hörd, ta mig tid och ork att skriva, klaga, bli gnällig och besvärlig, och detta med vetskapen om att ingen förmodligen bryr sig! Inte egentligen! Det finns förmodligen inte tid och det finns andra patienter som är i mer ”nöd” än jag själv?

Det är någonting som är väldigt fel med Psykiatrin och hur du och ni arbetar inom densamma!
Det skapar oro, besvikelse och irritation hos mig då ni hela tiden försöker ”få bort” patienter och korta vårdköerna, så snart det inte finns några bra och enkla lösningar på ”problemet”!
Förmodligen är jag inte den enda patienten där kaos, oordning, ilska och känslan av ignorerande från Psykiatrin är övermäktig, men jag är troligen en av de få som orkar göra min röst hörd och det även om jag hela tiden ”spottar i motvind”. Ingen lyssnar, ingen agerar och ingen gör någonting för att förbättra situationen för oss som lider av psykisk ohälsa!

Jag begriper inte vad det är som händer och varför denna tystnad uppstått kring mig!? Tystnaden uppstod efter det att jag fått min sjukersättning beviljad, och jag förstår inte heller varför jag inte längre är viktig som patient eller varför jag inte får vidare hjälp av dig/er på Rosenlunds Affektiva Mottagning!
Som sagt, det är total tystnad från din och er sida! Det oroar!
Jag vet och är införstådd med att det inte finns någon rent medicinsk hjälp för mig att få, då jag faktiskt provat större delen av de medikament som finns att tillgå och jag förstår att det är obekvämt och ”besvärligt” i och med detta, men det måste finnas något ”mellanläge” och någonting mer att göra för mig!?
Du skulle återkomma till mig och till en början hjälpa mig med någon typ av terapi och konstruktiva samtal, och det har du inte gjort!
Du har inte heller efterfrågat hur jag mår och hur jag har det och du har inte heller försökt att hjälpa mig på minsta sätt!
Jag har sagt det så många gånger, men jag kan inte leva så här!
Vad är det här för ett liv jag lever?

Du skulle höra av dig till mig efter det att vi sågs i mitten på september, så att vi kunde träffas och samtala kring hur vi ska gå vidare.
Du skrev i ett mejl till mig att du och kuratorn ”gärna vill fortsätta att träffa mig”! Det svaret fick jag av dig, efter det att jag sände dig/er ett mejl innehållandes missnöje och besvikelse eftersom jag kände att ni önskade avsluta mitt ärende, då Försäkringskassan slutligen godkände min Sjukersättning! Du hävdade bestämt att så inte var fallet! Och nu sitter jag ändå här och känner att jag hade rätt i mina misstankar och att jag inte är viktig längre! Somliga patienter måste prioriteras bort!?
Ni tycker förmodligen att ”problemet är löst” i och med beviljad Sjukersättningen och att jag själv får lösa mitt psykiska mående bäst det går!

För övrigt skulle jag få en tid för samtal tillsammans med kuratorn efter ”mötet” vi hade i september! Han hörde av sig drygt fem veckor senare och det även om jag bad om regelbundna samtal och möten! Och kuratorn sa till mig när vi sågs, att jag skulle höra av mig till honom om jag ”ansåg att behovet fanns”!
Det sistnämnda kom som en överraskning då jag började vår sammankomst med att berätta om vikten av dessa samtal och att jag verkligen behöver dem för att på något sätt bryta mina grubblerier och för att jag behöver ”input” utifrån och från någon som har verktygen att på ett konstruktivt vis hjälpa mig att se nyktert på tillvaron.
Han lyssnar inte! Jag känner även att du inte hör mig! Ni missar mig och det jag försöker att berätta!

Och… Jag är inte en människa och patient som ”tar för sig”, men jag måste säga ifrån när ingenting fungerar! Återigen känner jag att jag blir besvärlig!

Jag kan tillägga att mitt liv och min situation inte har förbättrats och jag är oerhört trött och uppgiven. Jag upplever att hela ansvaret vilar hos mig och att jag får lov att agera ensam för att på något sätt ”komma upp på banan igen”!
Har ni inget som helst ansvar? Har ni ingen som helst skyldighet att hjälpa mig och oss, som inte klarar av livet själva, på något sätt?
Den patetiska klyschan, ”man måste vara någorlunda frisk, för att kunna vara sjuk”, stämmer dessvärre och det är oroväckande att du och ni inte bryr om era patienter mer och att ni behandlar oss som besvärligheter och olägenheter.
Vad är det för fel på er och era arbetsmetoder?

Jag själv, min nya Boendestödjare och assistenten på Socialpsykiatri, har försökt att finna lösningar och olika möjligheter för mig, för att underlätta och förenkla min vardag och mitt mående!
Jag anser dock att det åligger Psykiatrin och Affektiva Mottagningen på Rosenlund att bistå mig med hjälp, innan jag klarar av att ”komma igång” med olika typer av sysselsättning eller meningsfulla aktiviteter.
Jag är inte där ännu! Jag är deprimerad!
Jag orkar inte med aktiviteter och ansvaret som det medför, just nu! Jag klarar inte av stressen, pressen och ångesten som det skapar hos mig med den typen av ”sysslor”, och av den anledningen upplever jag att det är Psykiatrins ansvar att hjälpa mig i och ur den här situationen i möjligaste mån!
Jag ordnar med mina ”åtaganden” och gör allt det som ”ska vara bra för mig”, som dagliga promenader, träning och rätt kost! Och jag upplever att jag verkligen försöker och anstränger mig för att finna nya vägar till god egenvård för att själv, på något vis, lyfta mig och mitt mående!
Men jag känner att du och Psykiatrin måste gå mig tillmötes i all denna röra! Det måste finnas fler och andra vägar att gå, än medicinering!?
Återigen; Jag kan inte ha mitt liv på det här sättet! Jag känner att det är du och ni, inom Psykiatrin, som måste vara en krycka i tillvaron!

Oavsett om det ordnat sig, för tillfället, med Försäkringskassan och Sjukersättning, så känner jag, och även min Boendestödjare, att det kanske kan vara bra om vi ordnar med ett gemensamt möte där vi alla kan prata och diskutera kring vad som behöver göras, och hur Psykiatrin kan vara mig behjälplig! Tystnaden från dig och Psykiatrin håller inte och ett undvikande av mig som patient är fullständigt orimlig!

/ Arthur

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s