…de som själva förfärades över att ingen hörde av sig till dem när det mådde som allra sämst och låg på botten av livet, de hörs inte heller av och de agerar på exakt samma vis som omgivningen gjorde när de själva var svårt sjuka i sina depressioner.

23843322_10212704644825707_3342196683654937553_n (1)Jag är förbannad och arg. Det går över!
Livet är så konstigt.
Människor är konstiga. Människor är förbannat märkliga…
Jag är märklig! Jag känner mig ensam och bortglömd. Låt mig dock påminna dig om att det sistnämnda är en känsla och nödvändigtvis inte en sanning!

Jag skrev i ett inlägg för en tid sedan;
”Jag har blivit oerhört ensam.
De få jag känner och har umgåtts med, de som jag hade nära i livet, de som själva förfärades över att ingen hörde av sig till dem när det mådde som allra sämst och låg på botten av livet, de hörs inte heller av och de agerar på exakt samma vis som omgivningen gjorde när de själva var svårt sjuka i sina depressioner.
De behandlar inte andra som de själva längtade efter att bli behandlade, när de själva var som sjukast…
Bitterhet? Beska? Jag?
Besvikelse? Mitt eget val att avskärma mig?
Mitt beslut och önskan om att få vara ensam?
Men… jag grubblar… Hindrar det ifrån att vänner och ”familj” hörs av på ett eller annat sätt och skänker mod, tröst och uppmuntran?
Hindrar de att människor hör av sig ibland och berättar om kärlek, vänskap och varma kramar? Jag vet inte”…

23376374_10212621997519576_5922230368020654824_nGlöm nu inte bort att jag själv valt ensamheten och att få vara ifred.
Glöm inte bort att jag är bäst, just nu, ensam och avskild, för det ger mig utrymme att göra som jag vill och vara som jag vill, utan att behöva ta hänsyn till någon och några andra i min omgivning.
Det känns mindre krävande och påfrestande att vara ensam! Jag kan göra lite som jag vill av mina dagar, i ensamhet, utan att tänka på andra och ta hänsyn till andra människors känsloliv och mående.
Det blir kravfyllt, med sällskap.
Det blir ständigt psykiskt pressande, för mig, att umgås och vara trevlig tillsammans med andra människor, eftersom jag hela tiden parerar och tänker på vad jag säger och hur jag säger det!
Det blir gärna grubblerier och ältande, efter möten och samtal med andra. ”Varför sa jag så? Hur uppfattas jag egentligen? Hur kunde jag berätta det där? Varför kan jag inte vara tyst? Jag är en idiot och har ingenting att tillföra! Om jag bara kunde vara tyst! Varför lyssnade jag inte mer? Varför tar jag inte mer plats? Syns jag? Varför, varför och varför… Jag ska inte umgås med människor, för det blir ett evigt analyserande och grubblande efteråt”! 
Tröttsamt. Stresspåslag! Jag blir trött. irriterad!

IMG_1186Och jag kommer på mig själv med att irritera mig på några av dem i min umgängeskrets som befinner sig eller har befunnit sig i min situation, och som inte hör av sig längre… De borde veta bättre, kan man tycka?
Min situation som består av ilska, missmod, nedstämdhet, sorg och ensamhet…
Och min frustration riktar sig till dem som själva blev besvikna på sina medmänniskor, då de slutade att höra av sig till dem, när de var som mest deprimerade.
Tystnaden beror kanske på människors rädsla? Kanske beror det på olusten att umgås med människor som befinner sig i vemod och förtvivlan, eller för att det ÄR väldigt tråkigt och ”jobbigt” att umgås med deprimerade människor?

Att behandla sina medmänniskor, som man själv vill bli behandlad…
Att behandla andra som man förväntar sig, eller önskar, att själv bli behandlad i svåra situationer… Och det där med att säga en sak, förvänta sig ”någonting” av sina vänner, och sedan gör en helt annan sak själv, när goda vänner blir livströtta.
Somliga lever inte som de man lär. De gör inte emot andra, så som de skulle önska att andra gjorde mot dem!

Vänner slutar höra av sig.
Goda och före detta vänner ”gör sig inte besväret längre”, för att man är förbannat trist, negativ och för att man inte vill göra någonting för tillfället… man orkar ju inte.
Man behöver ju egentligen inte umgås, man kan höra av sig ändå… 

Arthur PizzaHut - kopiaOch ensamhet kan vara självvalt, som i mitt fall, och ensamhet kan se olika ut, lite beroende på hur man definierar ensamheten!
Man kan vara tillsammans med hundratalet människor och ändå känna sig ensam och bortglömd. Man kan umgås med en enda person, och känna sig viktigast i världen…

Jag har blivit väldigt ensam.
Vänner som sa sig bli besvikna och ledsna på sina kamrater och förtrogna när de själva mådde som allra sämst, agerar på exakt samma sätt när det kommer till att hålla kontakten och vara medmänniska för dem som kanske behöver det mest just nu!

Var tog de vägen?
Var är alla?

Ta hand om dig därute i verkligheten!
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s