Det är väl jävligt märkligt att jag hela tiden måste böna och be, för att någon ska höra mig? Och visst är det märkligt att jag, i min sjukdom och psykiska ohälsa, måste skriva, klaga, gnälla och göra anmälningar till Patientnämnden…

15442316_10209655590081244_3316460617352923489_nJag besökte psykiatrin häromdagen.
Läkaren bad så mycket om ursäkt för att hon ”tappat bort mig”.
Hon bad om ursäkt för att kuratorn ”avfärdade” mig sist jag träffade honom, och för att han bad mig höra av mig till honom, om jag upplevde att ”behovet fanns”!
Självklart pratade hon på, bajsade ord och ursäkter, som alltid, när saker och ting inte fungerar som det ska… Och det gör det ju jäkligt sällan!
Och jag fann mig i det! Förstås!

Jag känner att jag inte orkar ”hålla på” och bråka, men visst fan är det märkligt att jag som patient måste jaga på Psykiatrin för att få någon typ av hjälp och gehör?
Det är väl jävligt märkligt att jag hela tiden måste böna och be, för att någon ska höra mig?
Och visst är det märkligt att jag, i min sjukdom och psykiska ohälsa, måste skriva, klaga, gnälla och göra anmälningar till Patientnämnden och IVO, för att Psykiatrin ”glömmer bort”, ”tappar bort” och ignorerar sina patienter? Det ska inte behöva vara så här! Det är inte rätt!Känslorna spretarMen…efter allt klagande naturligtvis..; Jag skall få tillgång till en ny terapeut, efter jul och nyår förstås, men hon påpekade dock att tillgången till terapi och samtal är under en begränsad tid och att jag inte kan förvänta mig en längre tids terapeutiska samtal!
Det kostar väl för mycket pengar?
Det är väl för många patienter som önskar hjälp?
Tillgången till terapeuter är begränsad, eftersom det saknas personal? Många väljer att säga upp sig inom Psykiatrin, både läkare och utbildade samtalsterapeuter och Socionomer, så visst… Det saknas personal!
Kanske beror det på att jag anses vara för ”pigg och fräsch” för att insatserna ska kännas viktiga och ”lönsamma”? Det finns alltid patienter som är mer under livslinjen än jag själv, eller hur?

Hon, läkaren, kan inte nog understryka, varje förbannade gång vi ses, att jag inte passar in i mallen för hur en deprimerad människa beter sig, rör sig, talar och klär sig!
”Du är alltid i tid! Du är vältalig och snyggt klädd, och du är fräsch och ser bra ut, och det ger ”fel” signaler! Om man inte känner dig och vet hur det verkligen är, så blir det rent objektivt och fackmässigt ”fel” för dem som betraktar dig! Inget fel i det och det ligger egentligen inte hos dig, så ta inte illa vid dig, men det blir lite konstigt och svårt att tolka dig när du berättar en sak och ditt yttre inte överensstämmer med det du beskriver”.
Och jag är så trött på det där!
Jag är väldigt mätt på att höra det där, varje gång… Jag blir jävligt spyfärdig!
Och det känns alltid som en dålig ursäkt, för att jag hela tiden är patienten i marginalen…
”Du ser för schysst ut? Hur sjuk är du egentligen”?

15391110_10209666103024061_6548214638245127936_nNåväl…
Jag får hjälp av en ny terapeut och jag får samtal och vägledning under det nya året och känner att jag får lov att nöja mig med det så länge!
Vad ska jag göra? Det är bara att tacka och ta emot och börja kriga igen om några månader! På’t igen bara!

Men jag upplever fortfarande att vården, och psykiatrin i synnerhet, tappat bort människors individualism och olikheter och att det allt som oftast är det till-lästa kunskaperna och tillämpningen av riktlinjer och ”regler”, som styr och avgör om du upplevs psykiskt instabil och/eller ser ”sjuk ut”!
Och det är förbannat irriterande att jag, som patient och vårdtagare, varje gång måste försvara mig och gå in i någon typ av dispyt för att få läkare och kunniga att begripa min person och bakgrund!
Alla människor är olika! Alla människor bär sin egen historia på olika vis och alla människor har olika tillvägagångssätt för att tackla sina vardagliga ”problem” och tillkortakommanden!
Jag är inte det och den, som de där förståsigpåarna läst sig till!
Jag är inte en man och människa som passar in i mallar och rutor!
Jag är en unik individ och en egen person och det går aldrig att generalisera människor och tro att psykisk ohälsa ser likadant ut för alla människor! Somliga av oss är väldigt bra på att maskera och dölja, till vår nackdel förstås, men det är en del av en överlevnadsstrategi för att överhuvudtaget hålla ihop och kunna leva…

IMG_0179Summan av det hela; Jag får hjälp och samtal på vägen mot ett tillfrisknande, men under en begränsad tid!
Och mellan raderna av det läkaren sa till mig, kan jag utröna; ”Det finns varken pengar, tid eller resurser att hjälpa dig! Inte egentligen! Går det inte att medicinera, så är det inte så mycket vi kan göra… Så var nu tacksam för den hjälp du får! Dessutom är du inte tillräckligt dålig och under isen, så du får vara nöjd med den hjälp du får”!

Ta hand om dig därute i världen!
Verkligheten är kärv och svårbearbetad.
Livet är knepigt och svårt ibland…
Och omvärlden är inte alltid förstående och tillgänglig, även om de gärna vill ge sken av det, och de låter ord och floskler av ursäkter och förlåt undslippa dem, för att släcka tillfälliga bränder.
Jävligt tröttsamt!

På återläsande! Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s