Svart och mörk prosapoesi i obunden form… ”De dansar tango på min själ, i mitt bröst, ångesten och döden. Det tar aldrig slut. De dansar hårt, kantigt och oelastiskt”…

IMG_1237Det går inte över. Det finns ingen bot och bättring!
Jag orkar inte mer nu.
Jag är slut, över och absolut övergiven.

I de mörkaste timmarna under dygnet, ger jag upp.
Modlöshet, misströstan och nedslagenhet, bygger bo i mina tankar.
Jag är modfälld, hopplös och resignerad, under timmarnas ljusfrånvaro.
Det är oviktigt, betydelselöst och intetsägande; Livet.
Det ekar tomt i kroppen. Hjärtat pumpar således tomt, pyser ut sin ensamhet i tömda kamrar, och dödförklarar världen och de livgivande skrattet.
Här skrattar ingen längre. Här finns ingen glädje, som ger tröst när morgonen väl kommer och söker sig in i mina rum.
Mina armar är tömda på närhet, lust och kärlek!
Min mun och mina läppar, orkar inte längre forma orden; Rädda mig!

De dansar tango på min själ, i mitt bröst, ångesten och döden.
Det tar aldrig slut.
De dansar hårt, kantigt och oelastiskt, över hela min person, det som ska vara jag.
Det känns. Det smärtar mig! Jag värker sönder! Pressas samman till ett ingenting!
Det tömda tomma svarta…

Och de släpar sig mödosamt och oelastiskt runt och runt, på mitt hjärta, fullständigt taktlöst, i otakt, ångesten och döden.
De kliver hårt över min existens, med skor av stål och härdat järn, i ett försök att krossa och stöta sönder det allra sista av livet.

Det går inte över. Det finns ingen bot och bättring!
Jag orkar inte mer nu.
Jag är slut, över och absolut övergiven.

Livstyngden, i sällskap av min förtvivlan, festar, frossar och hetsar, på mitt utsvultna magra inre, i hopp om mättnad och belåtenhet.
De gnager, skaver och knaprar i sig, det lilla magra och utmärglade som måhända finns kvar, av mitt själsliga väsen.
De tuggar och sliter sig genom mina dagar och nätter, äter sig igenom timmarna och dygnen, som om jag inte fanns.
Som om ingen egentligen bryr sig om…

Det går inte över. Det finns ingen bot och bättring!
Jag orkar inte mer nu.
Jag är slut, över och absolut övergiven.

Ensamheten skriver om kärlek, destruktivitet och döden.
På mina mörkt blå väggar i sovrummet, ristar ensamhetens vrål in ord om orkeslöshet, vanmakt och oförmåga.

Med stora, svarta, spretiga och svulstiga versaler, över hela väggens långsida, ristar ensamheten in allt det som gör så ont… allt det som värker och river inuti, men som ingen ser!

Och under sängen bor mina minnen och hågkomster från en tid då allting, precis allt, var uppochnedvänt och förvirrat. De river med sina vassa oklippta naglar över parketten och dess spretiga fingrar vill påminna mig om…
Förlåt mig! Förlåt mig! Förlåt…

Och mitt dåliga samvete parar sig med ångesten och skulden, mynnar ut i självdestruktivitet och ohämmad gråt. Ohämmad gråt, som ingen ser…
Mätt och välfylld av mig själv… illamående av mitt eget jag, kastar mitt inre upp sorgen och vemodet, spyr över hela tillvaron, i ett sista försök att avlägsna allt det som värker sönder kroppen.
Illamående av min person och min själ, är jag spyfärdigt äcklad… Mätt!
Denna ständiga fråga är; När det nog? När är jag nog..?

Det går inte över. Det finns ingen bot och bättring!
Jag orkar inte mer nu.
Jag är slut, över och absolut övergiven.

/ Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s