Posted on 30 juni, 2017; Jag vill dö idag! Jag vill inte leva längre… Men som jag sagt så många gånger tidigare och i några år nu; ”En dag till… Bara en dag till! Det blir bättre”! Tankarna surrar snabbt vidare…

För ett år sedan skrev jag det här inlägget… Inget nytt under solen och jag blir fanimej gråtfärdig! Har jag inte kommit längre och har det inte blivit bättre? Det är en sorg i sig, att det fortfarande är samma skavsår som skaver och att det fortfarande är samma tankar, grubblerier och likadana ord och meningar…
Fan vad tråkigt! / Arthur

Den 30:e Juni 2017;
Ska jag verkligen prata med min man och kärlek om att bryta vår relation?
Hur mår min syster? Trivs hon i Skåne?
Jag undrar hur den nya lägenheten blir? Jag får ju inte tillgång till den förrän jag ska flytta in! Tänk om det spökar?
Jag längtar efter mina katter! Veterinären? Behöver pengar till det!
Ska jag handla på vägen hem? Pengar! Jag klarar mig inte på det som blev över… Jag vill ha glass! Tänk om mina nya grannar är otrevliga?
Ska jag orka med en promenad på Södermalm?
Jag vill ha kaffe!
Hur ska jag ha råd att flytta? Vem hjälper mig?
Obetalda räkningar, önskar mig nya kläder och att jag snart piggnar till… Jag vill ha ork, mod och lusta!
Gud, ge mig sinnesro”…

Jag förstår inte… Jag begriper det inte… Jag kan inte få in i mitt huvud, hur det blev så här och hur Sverige anammar dessa åsikter och tankar… Sverige Demokraterna, som har sina rötter i dessa åsikter, är på Frammarsch och vinner valet i höst!

Klippet/Videon är hämtad från Facebook. 

Det är omöjligt att det endast är de sjuka själva som gödslat grubblerierna kring samhällsnormerna, samhällsidealen och vad som anses vara en duglig, produktiv och ”bra” människa! Det är fanimej inte bara självskapad ångest och skam!

Jag tror att människor ser på mig, betraktar min person, läser det jag skriver och tänker att det är dags för mig att ta av offerkoftan och kamma till mig!
”Ryck upp dig för fan och försök att anstränga dig lite”…
Villfarelser?

Jag tror att mina medmänniskor iakttar mig och ser en schysst, relativt välvårdad och ganska snygg man och anser att jag ser lite för pigg, fräsch och välmående ut, för att må som jag gör… ”Jo men… han ser väl ganska schysst och glad ut ändå”?
Inbillning kanske?

En del som läser det jag skriver blir rädda, oroliga och känner maktlöshet.
Någon blir irriterade för att jag ”bara skriver om det som tynger, skaver och gör livet olidligt”… Slut citat.