Jag får helt enkelt stå mitt kast, eftersom jag hela tiden är beskyddande och omhändertagande gentemot mina medmänniskor, så att jag inte ska skrämma dem och göra dem rädda för hur livet egentligen ser ut.

IMG_1847Det finns alltid en känsla hos mig, av att människor omkring mig inte alls förstår hur min tillvaro ser ut och hur jag verkligen har det.
Jag har en känsla, av mig konstruerad kanske, att människor inte ”ser mig” och inte uppfattar hur det verkligen är…

Jag upplever att mina medmänniskor är rädda för mig och mitt mående och jag känner att några få räds mig och är rädda för vad jag kan tänkas berätta, och därtill är de oroliga för vad de ska säga till mig… Hur de ska uttrycka sig, som när någon dör och man inte riktigt vet vad man ska säga…

Det är fortfarande många rädda och skräckslagna människor därute, som inte förstår och inte vill begripa hur det är att var en människa och man med vemod, svårmod och nedstämdhet.
Det är många som tror att vi som lever med ständig sorg och misströstan, ska behandlas på ett särskilt sätt och kanske till och med bomullsvantar och överdrivet omhändertagande…
Det är inte alls nödvändigt… Lite förståelse räcker långt! En kram kanske.
Somliga av oss är för övrigt utmärkta på att ta hand om andra istället, se till att ingen annan lider av hur vi mår, hur vi har det och vad vi har blivit, på gott och ont naturligtvis, och vi har blivit bra på att dölja vem vi egentligen är! Fortsätt läsa