Jag får helt enkelt stå mitt kast, eftersom jag hela tiden är beskyddande och omhändertagande gentemot mina medmänniskor, så att jag inte ska skrämma dem och göra dem rädda för hur livet egentligen ser ut.

IMG_1847Det finns alltid en känsla hos mig, av att människor omkring mig inte alls förstår hur min tillvaro ser ut och hur jag verkligen har det.
Jag har en känsla, av mig konstruerad kanske, att människor inte ”ser mig” och inte uppfattar hur det verkligen är…

Jag upplever att mina medmänniskor är rädda för mig och mitt mående och jag känner att några få räds mig och är rädda för vad jag kan tänkas berätta, och därtill är de oroliga för vad de ska säga till mig… Hur de ska uttrycka sig, som när någon dör och man inte riktigt vet vad man ska säga…

Det är fortfarande många rädda och skräckslagna människor därute, som inte förstår och inte vill begripa hur det är att var en människa och man med vemod, svårmod och nedstämdhet.
Det är många som tror att vi som lever med ständig sorg och misströstan, ska behandlas på ett särskilt sätt och kanske till och med bomullsvantar och överdrivet omhändertagande…
Det är inte alls nödvändigt… Lite förståelse räcker långt! En kram kanske.
Somliga av oss är för övrigt utmärkta på att ta hand om andra istället, se till att ingen annan lider av hur vi mår, hur vi har det och vad vi har blivit, på gott och ont naturligtvis, och vi har blivit bra på att dölja vem vi egentligen är!

IMG_1845Och hos mig finns det alltid en underliggande psykisk stress över att jag inte är helt ärlig och schysst angående mitt mående gentemot andra och jag upplever att jag är ensam i alla mina känslor och min förtvivlan över hur jag har det.
Jag får skylla mig själv kanske?
Jag får helt enkelt stå mitt kast, eftersom jag hela tiden är beskyddande och omhändertagande gentemot mina medmänniskor, så att jag inte ska skrämma dem och göra dem rädda för hur livet egentligen ser ut.
Jag är rädd för att gör mina få vänner, och min partner, onödigt oroliga och att de ska vara rädda för vad jag kan tänkas göra med mig själv och mitt liv.
Och visst har jag sagt, tänkt och uttryckt, att jag inte orkar, inte vill längre och att jag saknar livslust, men från att uttrycka det och grubbla över livets vara eller inte, till att verkligen ”göra någonting” mindre genomtänkt, känns som ett stort avstånd och det är mer känslan av; ”Jag orkar fanimej inte leva längre, men jag vill ju inte heller dö”…
I vilket fall…
Jag är, och har alltid varit, bra på att förtäckta, dölja, skydda och ”skådespela” bort mina ”problem” och mitt mående.
Och jag har ofta undanhållit för mina närmaste hur det ”egentligen” är.
Det där kommer från min uppväxt! ”Sköt dig själv, berätta inte hur du mår och problem håller vi för oss själva”!
Dessutom var känslor, ogreppbara grubblerier och ”problem” någonting som man inte talade om! Fasaden utåt var alltid det som var viktigast och med honnörsorden; ”Vad ska alla andra tro och tänka”, så vandrade jag genom min uppväxt med döljandet av känslor, förljugenheten av att problem inte existerade, eller i alla fall inte något man delade med andra, och att fasaden och polerande av densamma var det som räknades och det som absolut skulle upprätthållas!
Dessvärre fortsätter jag med det där i vuxen ålder! Det sitter djupt i mig och i min ryggmärg! Det värsta är väl att, oavsett det där ”skådespelandet”, så hinner känslorna, måendet och sorgen alltid ifatt en! Hur mycket man än ”håller på” och försöker att mota bort det mörka och förklä det med yttre förskönande, så kommer det alltid att pocka på och vilja bli sedd och erkänt som en svårighet och en del av ens person.
Somliga av oss är sorgliga! Somliga av oss bär på ett vemod!
Man måste jobba på det, för att komma vidare…

yoga 2Många gånger ebbar det först ut i någon typ av missbruk, som sprit i mitt fall, för att man vill finna någon typ av lugn och ro och på något sätt få det att försvinna, men svårmodet och sorgen hinner alltid i fatt en och biter en i ryggen och hjärtat med full kraft! Men med lite tur kommer man till insikt om att det bara är att hugga tag i eländet och försöka att finna någon typ av mening och mål… Och då ska man dessutom nyktra till och tillfriskna från år av missbruk!

Porträtt ArthurVad vill jag ha sagt med allt detta månne?
Jo… Kanske kan det ibland vara till ens fördel att ha en önskan om att upprätthålla någon typ av yttre skal och fasad för att känna sig som människa och för att på något sätt ännu vara vid liv…
Men å andra sidan kan det vara till ens nackdel, då grubblerier, hjärnspöken och funderingar sätter krokben för en själv och man upplever sig som missförstådd, osedd och feltolkad.
För övrigt är det inte alls bra att se okej ut, vara hel och ren och vilja vara fin, när det kommer till psykiatrin och vårdarmén där, för det tolkar verkligen allting bokstavligt och utgår ifrån vad de ser och hör och bemödar sig sällan med att skrapa på ytan för att verkligen förstå vad som sker och har skett med en människa som söker räddning och hjälp…
Och… Jag ska försöka att vara ärligare, rädda världen mindre och försöka att berätta hur det är egentligen, och det utan att bry mig så mycket om de människor som är skräckslagna för deprimerade och nedstämda människor…

Ta hand om dig ute i världsalltet!
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!
Väl Mött / Arthur

(Bilder; Arthur och Yoga)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s