Det är en tyngd i livet och det är en tyngd att ta sig framåt. Det är svårt att andas och det är tungt att få frisk luft, nytt liv! Inget nytt under himlen…
Jag avskyr det här, verkligen avskyr…
Det är förbannat svårt, tungt och obehagligt att leva.
Jävla skit…
Positivt tänkande, en positiv attityd och ett positivt sätt, torde underlätta känslorna av sorg, misstämning och nedstämdhet. Gör det verkligen det?
Jävla skit…
”Jag duger! Jag är bra! Jag är en härlig människa! Jag älskar livet!”
Jag är en bra människa, för jag gör saker ändå, bra saker, även då jag inte alls orkar.
Jag kliver upp varje morgon och jag umgås med min partner, dricker mitt kaffe, går ut med hunden och ser till att alla djuren får mat och har det bra…
Somliga dagar ”tränar” jag och jag ser till att ha en bra regelbundenhet i träningen! Det är bra för mig! Det är bra för min värkande kropp!
Varje dag jag skriver ner hur jag mår och hur jag har det och jag gråter en skvätt och lyssnar på musik och svär som en borstbindare; Jävla skit!
Det sistnämnda är skönt för bittra, trötta och arga själar…
Och jag tar mig till möten, Socialpsykiatri och Boendestöd och jag ser till att träffa psykologen en gång var fjortonde dag.
Jag planerar mina dagar, minutiöst, och jag ser till att jag alltid har tid för återhämtning och vila när jag genomfört mina möten, min träning och mina sammankomster med andra människor.
Det tar på krafterna att vara aktiv och att vara social.
Det tar alltid på krafterna att försöka finna mer energi och mer av livsviljan. Märkligt…
Det är oerhört energidränerande att umgås med andra människor och att vara alert vid olika göranden! Ibland orkar jag bara inte med, för att jag vet hur trött jag blir och jag vet ju att återhämtningen blir lång!
Jag är trött för att jag är nedstämd och ledsen!
Jag blir trött för att hjärnan ständigt går på högtryck och för att skallen alltid är fylld av grubblerier.
Jag blir utmattad av oro för djuren, min ekonomi, min partner och för att jag känner mig utanför och ensam.
Jag blir stressad när jag tänker på Försäkringskassan, Psykiatrin och mejl som måste skrivas och sändas till Socialpsykiatri, Boendestödjare och läkare.
Jag blir oerhört stressad av de skuldberg jag har dragit på mig och jag längtar efter att få lugn och ro. Jag vill ha ordning och reda, lite mer ”flow”…
Somlig oro har jag väl rätt att känna, emedan andra ”bara” är hjärnspöken och av mig själv konstruerade och uppdiktade.
Jävla skit, ursäkta språket…
Lugn och ro torde infinna sig när man tränat, ätit sina mediciner, vilka är ytterst få numer, och fått i sig ordentlig och bra mat!
En viss stillhet och inre frid borde ju infinna sig när man ägnar sig åt Mindfulness och yoga, men det gör inte det. Jag uppnår inte det jag förväntar mig att allt arbete jag utför för mitt mående ska göra; Sinnesro, sinnesfrid och glädje!
Man kan leta under varje sten och man kan söka efter bot och helande, och man kan stressa och försöka gräva fram ett bättre mående, men frågan är om man, eller jag i det här fallet, geggar och kladdar runt för mycket?
Håller jag på och pressar för mycket? Har jag för bråttom och försöker jag att krysta fram något för att få någon typ av resultat?
Det har passerat över tre år nu! Är det verkligen bråttom?
Och är allting ”bara” tankebanor och någonting som sitter i huvudet?
Har jag åsamkat mig själv allt det dåliga måendet och är det egentligen bara på låtsas? Har jag valt? Har jag själv bäddat ner mig i nedstämdhet och har jag själv matat på mina tankeloopar och mitt sätt att vara? Jag tänker ju för fan positivt! Jag skriver ju ner positiva och bra saker varenda dag, i en anteckningsbok; Positiva Affirmationer!
Med andra ord; Får jag skylla mig själv?
Det är känslan jag fick när jag lämnade psykologen senast vi sågs!
”Det sitter bara i ditt huvud! Du måste finna acceptans och varva ner”…
Jävla skit…
Jag är så förbannat trött…
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 