Det är omöjligt att det endast är de sjuka själva som gödslat grubblerierna kring samhällsnormerna, samhällsidealen och vad som anses vara en duglig, produktiv och ”bra” människa! Det är fanimej inte bara självskapad ångest och skam! 

Tuss och ArthurJag tror att människor ser på mig, betraktar min person, läser det jag skriver och tänker att det är dags för mig att ta av offerkoftan och kamma till mig!
”Ryck upp dig för fan och försök att anstränga dig lite”…
Villfarelser?

Jag tror att mina medmänniskor iakttar mig och ser en schysst, relativt välvårdad och ganska snygg man och anser att jag ser lite för pigg, fräsch och välmående ut, för att må som jag gör… ”Jo men… han ser väl ganska schysst och glad ut ändå”?
Inbillning kanske?

En del som läser det jag skriver blir rädda, oroliga och känner maktlöshet.
Någon blir irriterade för att jag ”bara skriver om det som tynger, skaver och gör livet olidligt”… Slut citat.

Somliga, de få som nu läser mina skrivna ord, upplever vanmakt, kraftlöshet och blir fullständigt handfallna, för att de inget kan göra för mig och för att de blir fullständigt nedslagna av mina meningar och min egen inre bedrövelse…
Och jag… jag vet inte vad jag ska säga eller göra.
Jag vet inte vad jag ska skriva? Vad gör man? ”Det här är mitt liv! Japp, så här ser det ut för mig, det är liksom det jag skriver om… Välkommen”!

Arthur i SVOch Psykisk Ohälsa skapar rädslor hos människor och det föder ångest och skam hos oss som lever med Psykisk Ohälsa. Det är fortfarande inte rumsrent att skriva eller prata om det! Det är fortfarande tabubelagt och skamfyllt.

Är det detta som kallas Stigma? Stigmatisering?
(Se förklaring från Wikipedia nedan.)

Många gånger sitter förmodligen skammen och ångesten hos den sjuke själv, så är det säkert! Villfarelser således?
Men någonstans har ju någon, några eller samhället till och med, matat på och odlat känslorna av nederlag, skam, lathet och värdelöshet hos oss som lider av Psykisk Ohälsa.

Det är omöjligt att det endast är de sjuka själva som gödslat grubblerierna kring samhällsnormerna, samhällsidealen och vad som anses vara en duglig, produktiv och ”bra” människa!
Det är inte bara hjärnspöken och påhitt! Det är fanimej inte bara självskapad ångest och skam! Det är fortfarande skamligt att vara sjuk i själen och det är fortfarande ångestfyllt och pinsamt att ”må dåligt”…

IMG_1918Och i mitt liv är det mycket som inte kommer överens med varandra, så att säga.
Återigen handlar det om, i mitt fall, att hjärta och själ inte vill samarbeta med förnuftet och min lilla härliga hjärna!
Men jag vet också, och jag hör människor säga, så spontant och naturligt; ”Man får må dåligt och det är okej att vara deprimerad”!
Man får minsann vara en belastning för samhället! Man får vara skitdålig och förbannat jobbig, ja, rent ledsen, (han säger så, Psykologen!) och ändå pratar man inte om det! Sch!
Dubbla budskap känner jag… Det är okej, så länge man inte belastar alla andra med skiten!

Det är knappast rumsrent eller ens inplanterat i samhällsnormerna, som en del av världen och samhällsstrukturen, att det finns människor som inte orkar, kan eller ens vill leva livet! För somliga av oss, det går inte att komma från, är livet svårt, tungt och skyddslöst svårhanterligt.

IMG_1917Samhällets konventioner ger ju helt andra signaler till dem som lider av Psykisk Ohälsa och med detta fylls människor med skam, tvivel och ständigt dubbla budskap!
Således är det knappast ”bara” den sjuke själv som rids av demoner, hjärnspöken och egenhändigt komponerade påhitt! För om man tittar på det lite grann och benar upp saker och ting en aning…
Psykiatrin har inte tid för sina patienter och de har inte tid med ett holistiskt tänkande och det söker alltid den snabbaste lösningen på ”problemen” med psykisk sjukdom; Medicinering! Kemin i huvudet! Återställa balansen i skallen!
Och själen och det innersta väsendet får inte riktigt vara med och det blir genast krångligt när medicinering inte fungerar.
Jag kostar pengar! En samhällsbelastning!
Dessutom, om du ser lite för städad och schysst ut, så utgår de ansvariga inom Psykiatrin ifrån att det inte är så farligt. De ser ju, de dokumenterar och de har sina riktlinjer att följa! ”Så farligt kan det inte vara, du som ser så fräsch och pigg ut! Du följer inte riktlinjerna för hur en deprimerad människa ska se ut, röra sig och bete sig”…
Va’ fan är det? Och ja, jag har hört det själv! Många gånger! Jag har skrivit om detta otaliga gånger… ”Du som ser så fräsch och pigg ut”!

I'm OFFFör övrigt är det bra om människor med Psykisk Ohälsa kommer ut i arbete så fort som möjligt! Medicinera mera! På’t bara!
För samhället önskar produktivitet av sina medborgare. Alla ska bidra och alla ska få vara med… 

Och människor frågar alltid, när man möter nya bekantskaper; ”Jaha, och vad sysslar du med? Var har du för yrke”? Detta känner jag bekräftar samhällsstrukturen; Att vara duglig! Och med den frågeställningen skäms jag alltid!

Jag skäms som fan och jag, och många med mig, upplever ett utanförskap, ett utkonkurrerande och alienering. Det blir oduglighet av det där. Att inte duga. Att inte orka. Att inte vara samhällsnyttig. Att stå utanför! Att vara värdelös och en kostnad för alla andra som betalar mer skatt än en själv!

TussenOch arbetsmarknaden och dess myndigheter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan till exempel, önskar att ”få igång” psykiskt instabila människor så snart som möjligt, för att de inte ska bli förslappade och improduktiva. De ordnar med olika insatser för att människor ska känna sig nyttiga, nöjda och tacksamma.
Arbetsträna och rehabilitera. Träffa människor och vara social. Möta andra i liknande situationer, vara brukbar, kostnadseffektiv och mer resultatrik.
Människor får inte och ska inte vara sjuka, för det är inte bra för samhället, det är inte bra för den politiska statistiken och det är inte bra för sjukvården och Psykiatrin, för det är ett misslyckande!
Och märkligt nog, enligt statistiken, är de fler som dör idag av sina depressioner, än vad det någonsin har varit i det här landet! Det torde väl säga en del om samhällsklimatet, stressen och pressen och den politiska inställningen? Detta oavsett åtgärderna och insatserna av arbetsträning, samhällsanpassning och habilitering!

Och siffror, observerande data och beräkningar, som är det mest omänskliga och det osmakligaste jag vet, visar tydliga mönster av att människor i dagens samhälle mår allt sämre… och de har misslyckats; Psykiatrin, vården och alla de som tror sig veta och vara lite av förståsigpåare! 
Jag känner att det säger en del om samhällsklimatet.
Jag tycker att det skvallrar om hur illa det är ställt med vården, människorna och deras trasiga, såriga och stressade själar…
Och gör någon någonting åt det? Tänker de om, de som är ”besuttna”, och försöker de att finna bra och bättre lösningar? Frågar de dem som är utsatta och sjuka? Har det koll på läget, eller kör de på och tänker att det fixar sig på vägen?
Det är ett misslyckande och jag och många med mig tänker inte skämmas längre!
Men det blir svårt om ingen gör någonting mer konkret åt samhällets sociala regler, dess struktur och inpräntade konventioner…

Ta hand om dig därute i samhällsklimatet, det blåser lite därute! På återläsande! Tack!
Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

Wikipedia; Stigmatisering innebär att medlemmar av sociala kategorier – om vilka andra har negativa uppfattningar eller stereotyper – diskrimineras för sin egenskap av andra medlemmar i samhället. Sådana sociala kategorier är ut-grupper relativt samhällets dominerande grupp.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s