För ett år sedan skrev jag det här inlägget… Inget nytt under solen och jag blir fanimej gråtfärdig! Har jag inte kommit längre och har det inte blivit bättre? Det är en sorg i sig, att det fortfarande är samma skavsår som skaver och att det fortfarande är samma tankar, grubblerier och likadana ord och meningar…
Fan vad tråkigt! / Arthur
Den 30:e Juni 2017;
Ska jag verkligen prata med min man och kärlek om att bryta vår relation?
Hur mår min syster? Trivs hon i Skåne?
Jag undrar hur den nya lägenheten blir? Jag får ju inte tillgång till den förrän jag ska flytta in! Tänk om det spökar?
Jag längtar efter mina katter! Veterinären? Behöver pengar till det!
Ska jag handla på vägen hem? Pengar! Jag klarar mig inte på det som blev över… Jag vill ha glass! Tänk om mina nya grannar är otrevliga?
Ska jag orka med en promenad på Södermalm?
Jag vill ha kaffe!
Hur ska jag ha råd att flytta? Vem hjälper mig?
Obetalda räkningar, önskar mig nya kläder och att jag snart piggnar till… Jag vill ha ork, mod och lusta!
Gud, ge mig sinnesro”…
”Din förbannade klocka på väggen, visarna och tickandet, stör mig när vi ska samtala och prata! Den driver mig till vansinne! Jag tappar tråden, jag hör dig inte längre och jag kan omöjligt fokusera på det vi talar om”, fortsätter jag som om jag talade för mig själv!
Jag hör fåglarna utanför, genom det öppna fönstret, jag hör någon samtala ute i korridoren, trots att dörren är stängd till de rum vi sitter i!
Jag hör, glasklart, surret från hennes gamla dator och så väggklockan…
Klockan på väggen driver mig till vansinne…
Hon plockar med sina papper, och jag hör när hennes penna skrapar emot de papper som hon skriver på och jag hör en ambulans köra förbi utanför sjukhusbyggnaden.
Jag är borttappad och börjar fundera över min man och kärlek.
Ska vi bryta upp nu? Lika bra kanske, så slipper han mig och mina nycker.
Jag ska prata med honom om det.
Men… det kommer jag ju inte att göra, för det sista jag vill, egentligen, är att såra någon! Men om det bara är jag som tar kraschen och smärtan av att vara ensam i ensamhet, så är det okej… Men vi är två här! Och för övrigt är det för hans skull, i så fall, och inte för min! Vem står ut med en labil och nyckfull 45-plussare?
Och… vidare… Är jag ensam i tvåsamhet? Eller är detta ytterligare en av mina obefogade tolkningar av en relation? Hittar jag på lösningar för att kunna hantera mig själv?
Jag vill dö idag! Jag vill inte leva längre…
Men som jag sagt så många gånger tidigare och i några år nu; ”En dag till… Bara en dag till! Det blir bättre”!
Tankarna surrar snabbt vidare till den annalkande flytten till hösten.
Kommer jag att orka det? Psykiskt och fysiskt?
Kommer jag fortsättningsvis att spendera min tid och mitt liv i Alby?
Jag är dödstrött på Alby och jag är förbannad för att inte jag får ta plats i min relation till min man.
Jag vet att jag är en egoist, men ändå…
Jag, jag och bara jag! Hur jag mår! Vad jag orkar! Vad jag vill!
Hur har jag det idag?
All denna värk! Alla smärtor i kroppen, ryggen, benen och lederna! Jag orkar knappt ur sängen och all denna oro som aldrig släpper; ”När kommer nästa skov av mördande, smärtande, plågande och pinande huvudvärk? Den där pulserande och akut tilltagande smärtan som inte går att förklara för någon utomstående och som får mig att bete mig som ett vilddjur för att finna lindring. Hortons Huvudvärk. Vilket jäkla namn!
Ja! Jag oroar mig för det! Det skrämmer mig! Det ligger och trycker, fruktan, att det ska övermanna mig och börja om på nytt! Ytterligare ett skov!
Just nu är jag smärtfri. Tack!
Och jag lyssnar till klockans visare och plötsligt får läkaren min uppmärksamhet när hon säger; ”Eller hur? Är det inte så”?
Och jag har minsann inte lyssnat, jag har inte hört ett ord av vad hon sagt, men replikerar; ”Ja, jo, det blir nog fint”, för jag vill inte att hon ska tro att jag är dum i huvudet och inte är uppmärksam på det hon säger.
”Ta mig härifrån”, tänker jag, ”ta mig härifrån, bort och till ett ställe där jag kan få vara ensam, tyst, och bara lämna allt ansvar, allt hänsynstagande och all omsorg för alla andra och där jag kan sitta och gråta, skratta och göra som jag vill utan att behöva tänka på alla andra omkring mig”!
Och då, återigen; ”Jag är borttappad och börjar fundera över min man och kärlek. Ska vi bryta upp nu? Lika bra kanske, så slipper han mig och mina nycker. Jag ska prata med honom om det! Men… Det kommer jag ju inte att göra…
Jag funderar över min Boendestödjare och grubblar över vad hon har för sig? Varför är hon inte här?
I min depression blir jag än mer tankspridd och än mer ofokuserad. Det hör till, säger de som vet, men jag blir mest arg. Jag fixar inte det här ensam!
Jag klarar ju inte av det här och jag behöver, tyvärr får jag väl lova att skriva, någon som hjälper mig att hålla ordning på allt som sägs, allt som bestäms och allt som planeras.
Var är hon? Varför fungerade det inte för henne den här gången heller?
Hon pratade ju så starkt om sitt engagemang för utsatta människor när vi träffades för första gången för lite över ett år sedan och jag kände mig så trygg och glad! Hon ville verkligen hjälpa mig, vara ett stöd och se till att jag vaggades trygg i alla kontakter med vården, psykiatrin, försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialpsykiatri…
Och det rann ut i sanden! Mycket snack i en mindre verkstad!
Och hon hörs inte av längre! Hon frågar inte längre hur det går och hon finns sällan att nå… Jag hör av mig till henne och ”kollar av” hur hon mår och då får jag kanske ett svar, men hon tar inte initiativet längre…
Jag blir trött, gråtfärdig och jag har tappat tråden i samtalet med läkaren för länge sedan…
”Undrar vad jag ska äta idag?
Ska jag verkligen prata med min man och kärlek om att bryta vår relation?
Hur mår min syster? Trivs hon i Skåne?
Jag undrar hur den nya lägenheten blir? Jag får ju inte tillgång till den förrän jag ska flytta in! Tänk om det spökar?
Jag längtar efter mina katter! Veterinären? Behöver pengar till det!
Ska jag handla på vägen hem?
Ska jag orka med en promenad på Södermalm?
Jag vill ha kaffe!
Hur ska jag ha råd att flytta? Vem hjälper mig?
Obetalda räkningar, önskar mig nya kläder och att jag snart piggnar till… Jag är hungrig och vill fortfarande ha glass… Jag bantar! Igen!
Gud, ge mig sinnesro”…
Jag vill dö idag!
Jag vill inte leva längre…
Men som jag sagt så många gånger tidigare och i några år nu; ”En dag till… Bara en dag till! Det blir bättre”!
Vem fan orkar?
Jo, jag… Det är jag som är Arthur och jag ska orka, en dag till, ett dygn till, lite till… Fan vad jag är bra!
Kram på DIG och Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 