… och varför upplever jag att det han säger, psykologen, är den enklaste förklaringen till mitt mående. ”Det sitter i ditt huvud”, säger han… ta-da! Ja, inte sitter det i röven…

”Det sitter i huvudet! Det sitter i ditt tänkande och ditt sätt att hantera livet, motgångarna och ditt mående! Du har för bråttom”! 
Psykologen säger så…
Några bekanta upplever mig så…
Det sitter i huvudet… Ja, var skulle det annars sitta, tänker jag?

Och varför blir jag irriterad när han säger så? Varför känner jag att det är den ”enklaste utvägen” och smidigaste ”problemlösningen”, det sitter i skallen, och varför upplever jag att det han säger, psykologen, är den enklaste förklaringen till mitt mående.
”Det sitter i ditt huvud”, säger han… ta-da!
Ja, inte sitter det i röven…

Det är själen som är tung!
Det är mitt själsliv som har sorg och befinner sig i ett marinerat mörker.
Det är mitt sinne och mitt innersta väsen som inte vill som mitt intellekt vill.
Det är min ande som bär på ångest och svårmod, inte huvudet! Inte själva intellektet!

Positivt tänkande, en positiv attityd och ett positivt sätt, torde underlätta känslorna av sorg, misstämning och nedstämdhet. Jävla skit…

Det är en tyngd i livet och det är en tyngd att ta sig framåt. Det är svårt att andas och det är tungt att få frisk luft, nytt liv! Inget nytt under himlen…
Jag avskyr det här, verkligen avskyr…
Det är förbannat svårt, tungt och obehagligt att leva.
Jävla skit…

Positivt tänkande, en positiv attityd och ett positivt sätt, torde underlätta känslorna av sorg, misstämning och nedstämdhet. Gör det verkligen det?
Jävla skit…

”Jag duger! Jag är bra! Jag är en härlig människa! Jag älskar livet!”

Jag är en bra människa, för jag gör saker ändå, bra saker, även då jag inte alls orkar.
Jag kliver upp varje morgon och jag umgås med min partner, dricker mitt kaffe, går ut med hunden och ser till att alla djuren får mat och har det bra…
Somliga dagar ”tränar” jag och jag ser till att ha en bra regelbundenhet i träningen! Det är bra för mig! Det är bra för min värkande kropp!
Varje dag jag skriver ner hur jag mår och hur jag har det och jag gråter en skvätt och lyssnar på musik och svär som en borstbindare; Jävla skit!
Det sistnämnda är skönt för bittra, trötta och arga själar…

Jag får helt enkelt stå mitt kast, eftersom jag hela tiden är beskyddande och omhändertagande gentemot mina medmänniskor, så att jag inte ska skrämma dem och göra dem rädda för hur livet egentligen ser ut.

Det finns alltid en känsla hos mig, av att människor omkring mig inte alls förstår hur min tillvaro ser ut och hur jag verkligen har det.
Jag har en känsla, av mig konstruerad kanske, att människor inte ”ser mig” och inte uppfattar hur det verkligen är…

Jag upplever att mina medmänniskor är rädda för mig och mitt mående och jag känner att några få räds mig och är rädda för vad jag kan tänkas berätta, och därtill är de oroliga för vad de ska säga till mig… Hur de ska uttrycka sig, som när någon dör och man inte riktigt vet vad man ska säga…

Det är fortfarande många rädda och skräckslagna människor därute, som inte förstår och inte vill begripa hur det är att var en människa och man med vemod, svårmod och nedstämdhet.
Det är många som tror att vi som lever med ständig sorg och misströstan, ska behandlas på ett särskilt sätt och kanske till och med bomullsvantar och överdrivet omhändertagande…
Det är inte alls nödvändigt… Lite förståelse räcker långt! En kram kanske.
Somliga av oss är för övrigt utmärkta på att ta hand om andra istället, se till att ingen annan lider av hur vi mår, hur vi har det och vad vi har blivit, på gott och ont naturligtvis, och vi har blivit bra på att dölja vem vi egentligen är!