Och jag ska vara glad, tacksam och positiv! Tryck gärna upp ett positivt livscitat i ansiktet på mig också, så blir dagen underbar, rosen-doftande och fylld med regnbågar och enhörningar! Nämen! Se där, fanskapet lever idag med! ”Still alive and kicking”!

Nämen! Se där, fanskapet lever idag med!
”Still alive and kicking”!

Jag tänker inte lägga mig ner platt och livlös!
Jag tillåter inte att likgiltigheten tar över mitt liv!
Jag vägrar att sätta mig ner och känna att jag ingenting kan göra åt situationen!
Jag vägrar att låta mitt ”fucked-up-sinne” överta hela livet, hela tillvaron och hela min person!
Jag tänker inte känna att jag inte gjort allt som står i min makt för att övervinna nedstämdheten, vemodet, tröstlösheten, sorgen och meningslösheten! Aldrig! Jag är så jävla arg och frustrerad, att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv!

Jag ville inte mer, igår morse!
Jag orkar inte leva så här!
Inte en jävla dag till i mina kläder!
Men… Så… Jag tog en aggressiv promenad och lyssnade på tröstande musik… Jag lever fortfarande! ”Still alive and kicking”! Nämen! Se där, fanskapet lever idag med!

Jag håller mig undan.
Jag tar avstånd. Jag vill vara ensam och ifred.
Jag lider av spöken och små otäcka monster… i huvudet!
Hjärnspöken. Fantasispöken. Inbillningsspöken.
Och dessa förbannade monster; Ångest. Skuld. Sorg. Dåligt samvete!
Det sistnämnda monstret är värst!
Jag hatar mitt liv. Ibland.
Jag hatar att vara jag. Ibland.
Jag avskyr att leva och jag tycker att det är svårt, ibland.
Jag avskyr mig själv, min kropp och den jag är… Ibland.
Och jag vet att du inte har en aning om hur jag har det, vem jag är och vad jag genomlever. Du vet ingenting… inte egentligen!

Skrivet på Bloggen 2015-07-25; De har varit några dagar, ett par faktiskt, när jag inte haft lusten att skriva… Lamictal. De finns inga egentliga svar på vad det är som gör den så bra för oss med Bipolär Sjukdom..? Visa inga känslor, för Guds skull…

Posted on 25 juli, 2015

Lördag förmiddag.
Det är semester. För min man och kärlek.
Själv är jag ännu sjukskriven och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag går liksom vilse i mig själv.
Jag är förvirrad och jag är väldigt irritabel.
Jag känner trötthet och tomhet. Olust och ovilja. Lite av den där känsla av likgiltighet, ”Skit samma”!

Det är en vacker förmiddag och jag dricker kaffe och sitter vid min älskade dator och försöker skriva något. Läser mina nyheter och ser över min Facebook!

Jag blir inte piggare. Jag blir inte mer energifylld. Jag blir inte heller psykiskt stabilare och jag mår inte bättre… Egentligen skulle jag ha givit upp, parkerat i soffan och tröstätit, och struntat i hela tillvaron och skitit i livet, men någonting driver mig fortfarande!

Förvirrade grubblerier, tankar och funderingar… Lite rörigt kanske..?
Oavsett denna lilla parentes, är du välkommen att läsa!

Det pågår ett ständigt brus i huvudet.
Det gör förmodligen det hos alla människor, mer eller mindre, men somliga har party i skallen hela tiden.
Det är som en stor Autobahn med trafikstockningar, cirkulationsplatser och avtagsvägar överallt i pallet.
Den ena tanken föder en ny, som ynglar av sig och blir till ett par nya tankar, som föder fler och många mer och det blir ett högljutt surr och dån i huvudet.
Många gånger, det allra flesta gångerna faktiskt, är tankarna mest ett stort barnkalas och det är tröttsamt högmält, bullersamt och påträngande.

Och jag har väldigt svårt för att låta somligt bara passera, alltså sila bort sådant som inte alls är viktigt, betydelsefullt eller ens av värde.
Det jag syftar på är till exempel all reklam som finns överallt, människor som samtalar på bussen eller tunnelbanan, ljud från mobiler, väggur, klockor, vattenkranar och förbipasserande trafik utanför på gatan. För att inte tala om Glassbilen!
Färger, musik i butiker, former, människor, barns högljudda skrik och gråt… Det går rakt in i kroppen och huvudet!
Och samtidigt som jag totalt, helt ocensurerat, saknar ett ”psykiskt filter” för allting som pågår utanför mig själv, så stimmar och brusar alla bekymmer, tankar och grubblerier i huvudet. Det är kaos. Det är energidränerande. Det blir alldeles för mycket!
Det blir energiförlust och det blir irritationer. Jag är arg. Jag är så förbannad och jag är, framförallt, trött.