Skriver mejl till alla dem det berör… Jag är trött! ”Det hade varit tryggt och pålitligt om du/ni åtminstone hade hörts av och frågat mig hur det går och hur jag har det”!

Hej och god förmiddag!

Jag upplever det märkligt och ytterst nonchalant att du inte, på något sätt, har hörs av och frågat/frågar mig hur jag har det, hur jag mår och hur livet fungerar för mig. Är det inte märkligt?
När var det du sa, att du skulle höra av dig till mig? I början på året, 2018, för en uppföljning och bevakning av mitt mående! Det är snart ett halvår sedan!
Jag utgår naturligtvis ifrån att du talar med Psykologen, som jag för samtal med var fjortonde dag, under ”uppföljningsmöten” och dylikt, men jag känner att det är en stor brist hos dig och Psykiatrin, att du/ni inte följer upp de patienter som inte går att medicinera eller på annat sätt går att hjälpa!

IMG_1847Och… jag har uppenbarligen tur som får träffa och samtala med en psykolog två gånger i månaden, och så blev det endast efter påtryckningar och viss envishet hos mig själv! I annat fall hade jag och samtalen återkommit var tredje vecka, vilket var önskemålet från din och er sida från början! Frågan är var kontinuiteten finns i detta och hur det är tänkt att jag ska känna mig trygg och säker, när jag själv upplever det som om jag hela tiden blir bortprioriterad!?
Det här är inte bra! Det är inte alls okej!

För mig känns det som om du/ni anser att jag är en patient som klarar sig själv och mår, efter omständigheterna, relativt bra, eftersom bedömningen görs utifrån mina yttre attribut och inte utifrån vad jag säger, upplever och berättar. Jag får fortfarande höra att jag är ”hel, ren och fräsch” och ser ”pigg, glad och trevlig” ut; ”Således tänker han inte ta livet av sig i dag heller”
Och som alltid så måste jag påpeka att det inre inte stämmer överens med det yttre och att du/ni far efter en viss föreställning om hur psykiskt sjuka människor bör se ut, bete sig och vara, för att upplevas som just sjuka!
Jag vet, (fakta), att ni har riktlinjer och gör bedömningar utifrån en viss norm och föreskrift, och jag vill återigen påpeka att dessa riktlinjer är förlegade och stämmer inte på något sätt överens med verkligheten! Somliga sjuka människor behöver inte agera, vara eller ens bete sig enligt ett visst ”rörelsemönster” för att uppleva sig själv som sjuk och deprimerad, därmed är psykiatrins normer oerhört snedvridna!
Nog om detta! (Och ja! Jag är besviken och litar inte alls på dig och/eller psykiatrin eller Rosenlund!)

36327417_10214441092315809_5951721724654387200_nJag känner, som tidigare skrivet, att jag inte får plats, inte får utrymme och inte heller den eventuella hjälp från dig/er som jag kanske skulle kunna förvänta mig! Jag vet att mediciner för min del inte alls hjälper och inte är någon räddning och ”krycka” i en trasig tillvaro, eftersom vi provat de flesta preparaten på marknaden utan resultat, men det hade varit tryggt och pålitligt om du/ni åtminstone hade hörts av och frågat mig hur det går och hur jag har det!
Kanske att du/ni till och med hade kunnat fundera över, och ägna er lite tid till, att finna alternativa åtgärder för min, och andras, psykiska ohälsa!
Jag hade förväntat mig någon typ av uppföljningsmöte och kanske ett samtal kring hur vi/jag ska komma vidare!
Det måste finnas fler alternativ för psykiatrin att erbjuda än medicinering och enstaka samtal!

Har dig/er vid tillfälle! Väl Mött!

(Bilderna i inlägget är naturlivs inte med i mina mejl! Jag önskar bara att få påpeka detta! Förövrigt, Foto; Arthur och Per Lundström!)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s