Kom för fan inte och tala om för mig att jag ska veta min plats, att jag ska vara glad och tacksam för den hjälp jag får och tala inte om för mig att jag är speciell, utvald och ”en av de få” som får den hjälp jag får… ”Jag blir uppriktigt ledsen när du säger så här till mig”…

IMG_2539Slutligen ett uppföljningsmöte med chefen, hon som är medicinskt ansvarig och överläkare på Rosenlund… Det tog bara sex månader…

”Jag är chef här och jag är ansvarig för båda avdelningarna. Jag känner alla patienter och jag känner till dem och alla deras behov. Medicinskt är jag ansvarig och jag har kunskap om alla patienterna och jag blir uppriktigt ledsen när du säger att jag inte bryr mig om dem som behöver hjälp och att de inte får tillgång den hjälp de behöver”…

Vad sjutton är det? Vad var det egentligen hon sa till mig?
Vadå skuldtrippa sina patienter?

Jag berättade för läkaren, hon som är chef, medicinskt ansvarig och överläkare på Rosenlund, att hon har sagt och lovat att hon ska höra av sig till mig och att hon sagt att hon bryr sig om mig och att jag är viktig!
Hon har proklamerat att hon önskar ha kontakt med mig och genomföra uppföljningsmöten, höra hur jag mår och hur jag har det, vilket hon inte alls har kunnat hålla och göra verklighet av, och så sitter hon mittemot mig och säger att alla är viktiga, så även jag. Vilket skitsnack!

Vid två olika tillfällen har jag som patient, en lite trasig människa med psykisk instabilitet, fått jaga på, söka och be om ett möte tillsammans med henne!
Jag har bett om att hon, som chef, medicinskt ansvarig och överläkare på Rosenlund, ska vilja ses tillsammans med mig och samtala kring mig och mitt förbannade mående. Sist tog det nästan ett halvår, innan hon hördes av och då var det jag som tog kontakten!

Jag blir irriterad, jävligt ledsen, när jag måste vänta ut dem som säger sig bry sig om och som säger sig ”känna sina patienter” och dessutom vara mån om dem.
Jag blir jävligt arg när jag känner mig åsidosatt och bortglömd, väldigt nedslagen faktiskt, bara för att just jag inte går att medicinera eller hjälpa på annat sätt.
”Det finns fler patienter än du och vi har många att hålla reda på”, säger hon sedan och påpekar dessutom att det blir lätt att ”glömma” när medicinering inte fungerar; ”Patienter utan medicinering, hamnar gärna i periferin”…
Hon ger mig dubbla budskap och jag begriper ju att hon vill rädda sig själv och hela situationen! Hon tror dessutom, säger hon, att jag är rädd för auktoriteter och att hela situationen är skrämmande för mig. 
Det sistnämnda förstår jag inte, när vi sitter där i rummet, hur hon ens lyckas få in i konversationen!? Vad har det med saken att göra? Någonting alls?

IMG_2521Dessutom låter hon mig veta att jag är en av få vårdtagare som får samtalsterapi i den utsträckningen som jag får tillgång till och hon berättar även att hon tänker ta bort ”tidsbegränsningen”, på psykologens begäran bör tilläggas, eftersom samtalsterapi är det enda de på Rosenlunds Sjukhus kan hjälpa mig med; Samtal! ”Du är en av de få”…
Ska jag vara tacksam för det?
Ska jag känna mig utvald och speciell?
Ska jag vara uppskattande och nöjd över att just jag är ”en av de få”?
Ska jag känna mig utvald eller ska jag bara belägga mig själv med ännu mer skuld och skam, eftersom jag kostar mer pengar än andra patienter och för att just jag är så förbannat speciell att alla andra klienter blir lidande för att jag får mer och fler samtal än de flesta andra?
”Du ska veta att du är en an de få som får tillgång till den här hjälpen, eftersom det inte finns några mediciner som hjälper dig och det finns väldigt många patienter som behöver hjälp”!
Bristen på respekt inför henne och hennes yrke ökar och tilltar i styrka emedan vi sitter där och ”samtalar”, för det är mest hon som pratar, by the way…
Det är lite mundiarré över hela henne. Ordbajsar-kvinna! Läkaren alltså. Hon som är chef. Medicinskt ansvarig. Överläkare på Rosenlund. Jag brister i respekt för hela hennes person…

IMG_2527Och att hon, chefen, den medicinskt ansvariga överläkaren på Rosenlund, påstår att hon känner till alla patienter inom sina ansvarsområden är en ren lögn, för då hade hon känt till mig och mina svårigheter och min extrema känslighet!
Hade hon nu haft koll på mig så kanske hon skulle ha kommit ihåg, noterat, att hon faktiskt sagt till mig att hon är så pass mån om mig och min person, att hon vill ses, lite kort om inte annat, och höra efter hur jag har det ute i världen och hur jag faktiskt mår! I min värld kan man inte säga en sak, göra en annan och dessutom ”glömma bort” att förmedla sina ändrade planer! Jag köper att det kommer annat i vägen, viktigare saker kanske, men involvera mig när det faktiskt är mig det handlar om!
Därutöver, om hon hade haft kunskap om mig och mitt liv, så hade hon haft koll på mitt yrkesliv, mitt tidigare väl fungerade sociala liv och all den ”framgång” jag en gång faktiskt hade i tillvaron! Hon hade kanske vetat om att jag inte får ihop allting i livet längre, med min ständiga trötthet, min sorg och min ömtålighet! Hon hade också känt till min eviga önskan om ett aktivt liv med lite glädje, framgång, kärlek och medvind.
Läkaren hade även känt till mina funderingar och grubblerier kring döden och döendet och att jag har dagar när jag inte orkar mer och bara fortsätter för att jag faktiskt måste och bara för att jag är insiktsfull, envis och livsmedveten.
Och hon, chefen, den medicinskt ansvariga överläkaren på Rosenlund, torde även känna till, om hon nu känner till alla sina vårdfall, att jag är uppriktigt vemodig, sorglig och trött och att jag lever med en gnagande desperation i själen och att jag utöver allting annat prickar in alla rätt när det kommer till egenvård…
Hon borde känna till att jag behöver ordning, struktur och att löften ska hållas och att jag behöver trygghet, omvårdnad och hjälp. Jag behöver kommunikation!

Jag behöver inte en skuldtripp och jag behöver inte få dåligt samvete för att jag ”kräver för mycket”, tar plats och försöker framtvinga någon typ av räddning från Psykiatrins sida.
”Det finns fler patienter… De är många som behöver hjälp… Du är inte speciell på något sätt… Du är inte den enda… Det finns fler och det är många som behöver hjälp… Jag glömmer och tappar bort, jag ber om ursäkt… Men jag är chef här, medicinskt ansvarig och överläkare. Jag har mycket att göra och ibland glömmer jag”…

IMG_2533Kanske nya rutiner vore på sin plats?
Kanske att andra personer skulle få ta över, när hon själv inte har tid och utrymme i sin kalender och i sin pågående karriär?
Kanske att hon, chefen, den medicinskt ansvariga överläkaren på Rosenlund, skulle se över sitt arbete och lära sig lite mer om psykologi och hur psykiskt trasiga människor fungerar, känner och tänker?
Kanske att hon skulle tänka till och kanske att hon skulle behöva uppdatera sina kunskaper och aktualisera sitt psykologiska kunnande?
Man kan inte lägga över sina känslor, sina åsikter och vad som är prioritet inom psykvården, på sina patienter och sedan, dessutom, berätta att patienterna gör att hon blir ledsen och nedslagen när klienterna berättar och förklarar att de blir ledsna, förbannade och besvikna för att ingenting tycks fungera med psykiatrin, egenvården och sjukvården!

Svartvit trappaKom för fan inte och tala om för mig att jag ska veta min plats, att jag ska vara glad och tacksam för den hjälp jag får och tala inte om för mig att jag är speciell, utvald och ”en av de få” som får den hjälp jag får…
”Jag blir uppriktigt ledsen när du säger så här till mig”…
Fuck you! Vem fan tror hon att hon är!?
Och den kvarstående frågan är; Hur mycket, exakt hur mycket, psykiatri och människokunskap har chefen, den medicinskt ansvariga överläkaren på Rosenlund, egentligen läst och studerat? Och… hur mycket har människan glömt?

Vad är det för fel på Psykiatrin?
Personalen uppenbarligen…

Väl Mött / Bitterpitten Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s