Posted on 25 juli, 2015
Lördag förmiddag.
Det är semester. För min man och kärlek.
Själv är jag ännu sjukskriven och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag går liksom vilse i mig själv.
Jag är förvirrad och jag är väldigt irritabel.
Jag känner trötthet och tomhet. Olust och ovilja. Lite av den där känsla av likgiltighet, ”Skit samma”!
Det är en vacker förmiddag och jag dricker kaffe och sitter vid min älskade dator och försöker skriva något. Läser mina nyheter och ser över min Facebook!
De har varit några dagar, ett par faktiskt, när jag inte haft lusten att skriva och inte ägna mig åt min fina blogg. Skrivkramp? Bloggtorka? Fantasilös?
Jag vet inte, men lusten har inte funnits där. Alls.
Jag älskar orden och meningarna och jag uppskattar att skriva, så det har varit en konstig känsla. Men det är klart, människor tröttnar ibland och önskar göra något annat än att skriva och fördjupa sig i tillvaron.
En paus har varit bra. Det finns annat som kommit i min väg…
Jag höjde, i veckan som gick, mina mediciner igen och dosen är dubbelt så hög som föregående vecka.
Jag äter en medicin som heter Lamictal. Den ska hindra mig ifrån att falla ner i depressioner och få mitt humör och mina mindre bra tankar i ett jämnare flöde.
Jag vet inte om det fungerar!? Om det är meningen att man ska sova bort sitt liv, om jag nu kan sova så mycket mer än vad jag redan gör, så har medikamentet gjort sitt.
Jag upplever mest att jag är dåsig och ännu tröttare. Avstängd och ovillig!
Och som vanligt så får jag invänta det fulla resultatet om några veckor. Det tar alltid lång tid att sätta in nya mediciner.
Jag har läst lite om tabletterna, vad de är till för och vad de ska åstadkomma för mig. Ja, åstadkomma för dem som har fått någon typ av diagnos.
Jag undviker att läsa om biverkningarna, om det inte är alldeles uppenbart att jag skulle ha fått någon biverkning som är anmärkningsvärd och påtaglig, och jag finner hur det är tänkt att medicinen ska fungera.
De ska vara en så kallad ”stämningsstabilisator” och skall få mig att förbli jämn och mer ”stadig” i mitt psykiska mående.
De finns inga egentliga svar på vad det är som gör den så ”bra” för oss med Bipolär Sjukdom och det finns inte heller några generella svar på vad det är som påverkas i hjärnan av medicinerna.
Det ska fungera och det räcker tydligen gott.
Inom psykiatrin är det ofta en känsla av ”låt gå”-principen som gäller. Det brukar visa sig långt mycket senare om de verkligen varit av godo och om kroppen tagit någon fysisk skada. Fungerar det så; Låt gå! De vill i alla fall ha koll på blod och levervärden. Alltid något!
Det är naturligtvis det centrala nervsystemet som påverkas och det har även visat sig, vid rätt dos, vara en bra stämningshöjare. När man äter Lamictal, så brukar man kunna sätta ut övriga antidepressiva mediciner. Det skulle vara skönt att ”bli av med” en del piller!
Jag tappar mitt hår.
Jag är i och för sig en man på fyrtiofem och män brukar tappa håret. Det är bara det att jag tappar oerhört mycket hår. Jag får med mig stora tussar med hår, när jag tvättar det eller tar mig ett bad. Orolig? Ja, naturligtvis, eftersom de flesta, oavsett kön, vill ha sitt hår kvar på huvudet och mycket av ens identitet ligger däri.
Humöret svänger bra!
Inte det att jag blir nedstämd, ännu, men jag är väldigt lätt att bli irriterad och arg.
I min relation visar man inte känslor av det slaget, för det är otäckt och förbannat obehagligt.
Visa inga känslor, för Guds skull!
Det tröttar ut mig ordentligt, att hålla sig på rätt sida om känslolivet och det är oerhört krävande att inte få spela på sitt känsloregister.
Jag får ofta höra att jag är arg och irriterad. ”Varför är du arg? Varför så irriterad”? Igår fick jag ett utbrott och frågade vad det är som är så jävla farligt? ”Vad fan är du rädd för? Känslor och ilska? Jag tänker inte slå dig, men alla människor blir irriterade och ledsna! Deal with it”!
Det är inte bara det att jag inte får uttrycka mitt humör, jag blir smygande och får hålla igen när jag har god lust att skrika. Det är utmattande, Det är energidränerande.
Men min kärlek och man, han jag alltid vill vara nära, nära, bjuder hela tiden till och gör så gott han kan och då får även jag göra vad jag kan, för att även han ska ha en schysst och följsam tillvaro.
Men de gör mig trött och mina tankar far genast iväg till funderingarna över att somliga av oss är inte skapade för en kärleksrelation och skulle förmodligen må allra bäst av att vara ensamma.
I alla fulla fall… Jag får vänta. Jag får se vad medicinerna ger. Jag får ha tålamod och ingen vet egentligen vad Lamictal gör med kroppen, sinnet och själen. Ingen vet heller säkert om det är hundraprocentigt säkert/bra för kroppens alla inre organ.
Spännande? Jag vet inte det ja´… Jag vill helst bara få må bra, vara okej och slippa oro och tankar av de destruktiva slaget… Tiden är min vän och det visar sig på vägen om detta är för mig eller inte!
Nog om detta!
Jag försöker att koncentrera mig på de bra och fina sakerna i tillvaron, även om ovanstående känns lite lätt negativt. Jag har, till skillnad från så många andra före detta missbrukare, en bra och ”stadig” tillvaro. Jag har vunnit så oerhört mycket på att vara drogfri. Idag har jag nitton månader av tillfrisknande. Jag är stolt över det! Jag är, trots allt, på rätt väg och det blir bra, så småningom.
Ta väl hand om dig därute. Jag gör så gott jag kan och som alltid, var schyssta emot dina medmänniskor… Det ser ut att bli en bra dag. En ljus dag. Njut dagen!
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
På återläsande och Väl Mött / Arthur
Njut Dagen
Vardagliga Anteckningar... 